Vårfesterna i Iran och Sverige har ett gemensamt ursprung

Min mor är svenska, från Jämtland, och min far är iranier, från det iranska Azerbajdzjan. Det finns många saker som skiljer dessa folk åt kulturellt och språkligt, men det finns en sak som förenar: det indoeuropeiska ursprunget. Båda härstammar nämligen från ett folk som levde på stäppen norr om Svarta havet omkring 5000 år f.Kr.
När indoeuropéerna tämjt hästen, uppfunnit hjulet och byggt dugliga stridsvagnar började de sina erövringståg och spred sig västerut över hela Europa och österut mot Iran och Indien.
Men azerbajdzjaner är väl turkar? De talar ju ett turkiskt språk. Nej, det är bara azerbajdzjanernas språk som är turkiskt – inslaget av turkiska gener är pyttelitet. De är i stället framför allt ättlingar till tidigare indoeuropeiska expansionsvågor till Kaukasus. Innan området började turkiseras under det seldjukiska väldet på 1000-talet talade man ett iranskt språk. Den persiska zoroastrismen var den förhärskande religionen i Azerbajdzjan och nouruz, eldfesten, firas fortfarande vid vårdagjämningen och är azerbajdzjanernas största högtid.
I boken Källan på botten av tidens brunn. Indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion, som utkom förra året (2018) vill Anders Kaliff, professor i arkeologi i Uppsala, visa att indoeuropéernas religiösa myter och ritualer har ett gemensamt ursprung:
På motsvarande sätt som de indoeuropeiska språken uppvisar många uppenbara likheter, gäller det likaså för grundläggande drag i religionen.
Det här är ingen ny tanke. Likheterna mellan olika indoeuropeiska religioner har varit kände länge men är svårare att bevisa än de språkliga likheterna. I Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mythologi, som publicerades i två band 1886 och 1889 jämför han bland annat den indiske eldguden Agni med Heimdall i den nordiska mytologin.
”Punkt för punkt”, skriver Rydberg, ”motsvara hvarandra också skildringarna af Agni och Heimdall med afseende på gudomlig natur och gudomliga attribut.”
Kaliff gör detaljerade genomgångar av likheter i gravskick, ritualer och myter i nordisk, grekisk och romersk, iransk och indisk religion. Iranska folk, vilka alltså till stor del är ättlingar till dem som vandrade ut ur vårt gemensamma urhem på stäppen, firar än idag nouruz för att hälsa våren och solens återkomst. Man tänder brasor och hoppar över eldar.
Kaliff noterar att finns uppenbara likheter mellan den iranska vårfesten och det nordiska valborgsmässofirandet:
Intressant nog, kan den på mycket långt håll ha ett gemensamt ursprung med de årstidseldar som tycks vara delar av en gammal indoeuropeisk eldritual, hos oss främst bevarad i form av valborgsmässoeldar och majbrasor. Valborgsfirandet har hos oss levt kvar med en viss mycket lätt kristen frisering, kopplad till helgonet Valborg som helgonförklarats just den 1:a maj, liksom nouruz har fortlevt i Iran även efter islams utbredning. I Norden och det övriga germanska området handlade det under hednisk tid om en vårfest som firades vid tiden mitt emellan vårdagjämning och midsommar, med motsvarighet i den keltiska festen beltane.
Man bör tillägga att den svenska påsken också har inslag av vårfest. I Nordisk familjebok kan man läsa följande om våreldar:
Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet.
Fenomenet finns på många platser, även i Indien:
I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning.
Folk hoppade genom lågorna:
Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna.

Konstnären Ilon Wikland har illustrerat de flesta Astrid Lindgren-böcker. Hon föddes i Estland 1930 men kom som 14-åring till Sverige. Den här bilden är hämtad ur Vår i Bullerbyn (1965):
Men sedan började det skymma, och då kom pappa och tände på en lövhög som vi hade krattat ihop i vår trädgård.
”Vi ska väl ha en liten våreld”, sa han.
”Hurra”, sa vi.
Det var så vackert med elden som lyste, och vi dansade och hoppade omkring den och lekte att vi var indianer och skrek och tjoade så att det hördes över hela Bullerbyn. Ja, inte Kerstin förstås, hon bara tittade på.
Och pappa sa: ”Är ni rent vilda, ungar?”
”Ja, dom är bräsis vilda”, sa Kerstin.
Men det är väl alla barn när det är vår, skulle jag tro.
Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.
De leker indianer. Hm… de leker indianer men de behöver inte leka indoeuropéer. De vilda barnen i Bullerbyn är ju faktiska ättlingar till det indoeuropeiska folk som dansade runt den heliga elden.
I hednisk tid hölls i Norden någon typ av blot under våren för att fira att det var halvvägs mellan midvinter och midsommar. Det berömda blotet i Uppsala som skildras av Adam av Bremen på 1000-talet sägs ha skett kring vårdagjämningen, dagen då dag och natt är lika långa.
Enligt mäster Adam så sjöng nordborna sånger då de blotade som var så oanständiga att han inte kunde återge dem. De hade inte passat i berättelserna om barnen i Bullerbyn. Förmodligen var vikingarna något vildare.

Source