Idag är det den 12 maj. Denna dag föddes Albert Engström. I sin memoarbok Självdeklaration från 1944 skriver han:
Hur väl påminner jag mig icke min födelsedag, den 12 maj 1869! I Odhners Svenska historia står om Gustav Vasa, att han var född ’troligen den tolfte maj’ på gården Lindholmen i Uppland. Det enda som skiljer mig från Gustav Vasa är, att han är född på gården Lindholmen i Uppland.
Vi äro troligen födda den 12 maj båda två, men jag är född på gården Bäckfall i Lönneberga socken i Småland. Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa — inte därför att han var gift tre gånger, utan därför att han klarade sin tyska. Vi togo emot svenska folket ungefär på samma sätt och under samma omständigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört våra generationer! Vi ha gjort reformation båda två. Gustav Vasa hade sin Dackefejd — jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo båda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav sina barn hertigdömen. Jag har, varnad av hans exempel, nästan tagit som princip att i det längsta avhålla mig från att ge mina barn hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer för en så nära till hands liggande frestelse.
Nå, föddes Gustaf Vasa på Lindholmen? Enligt Grimberg föddes han på Rydboholm, också i Uppland. Wikipedia anger båda alternativen utan att ta tydlig ställning.
I sina lovsånger till Gustaf III jämför Bellman ofta teaterkungen med dennes anfader Gustaf Vasa – för att smickra. I den kända visan ”Gustafs skål!” nämns visserligen inte gamle kung Gösta men väl Vasaätten. Just detta att kungen är av Vasa verkar ha gett honom vissa nedärvda goda egenskaper som att aldrig svika och att ständigt sträva efter att göra rätt.
I en dikt, framförd den 30 maj 1771, ett år före Gustaf III:s kröning med titeln ”Skål” tar Bellman upp Gustaf III:s släktskap och namnlikhet med både Gustaf Vasa och Gustaf II Adolf och ber himlen att ättlingen ska bli lika stor som sina anfäder:
Käre Bröder,
Drickom Gustafs skål!
Hjertat blöder
Vid det föremål
Se regerings-roret
Vefvas in i floret,
Och på Kungens hjerta sorgen rår.
Adolph bör ock sörjas;
Men vår sällhet börjas:
Skål, gutår!
Gustaf Wasa
Såg Tyrannen rasa,
Slet en blodig spira ur dess klor;
Och till Sveriges ära
Samt vår himla-lära
Gustaf Adolphs lager ännu gror.
Himmel, vi dig bedje:
Gör du nu den Tredje
Lika stor!!!
Oavsett vilken hållning man har till Gustaf Vasa, så kan man inte förneka hans betydelse. En kommentar om reformationen: jag är ju ateist men om jag ska välja mellan en katolsk och en protestantisk gudstjänst, så väljer jag den katolska – den är vackrare.
Diktaren Carl Snoilsky är devot i sin dikt ”Gamle kung Gösta”, införd i Svenska bilder, en samling berättande dikter som beskriver episoder ur Sveriges historia, tryckt första gången 1886.
GAMLE KUNG GÖSTA
Vi läsa om konung Gösta
i krönikebok,
Guds underman, vilken bräckte
tyrannernas ok.
I hävden det första bladet
hans anlete bär,
hans bild med det långa skägget,
så vördad och kär.
Hans hjässa är liksom silvret
i Eskils gemak,
hans hand har vårt Sverige murat
från grund och till tak.
När faror hans byggnad hota,
när tvedräkt är spord,
vi höra som sorl ur graven
hans varnande ord.
Han är ej ett namn, en skugga
bevarad på pränt;
det är, som vi hade själva
sett honom och känt.
När mindre vårt land vi älska,
han framför oss står,
en fader i sorg – med otack
vi blekte hans hår.
Liksom vid hans knä vi suttit
kring flammande härd
och lyssnat till Dalasagan
om flyktingens färd.
Av ångest de späda hjärtan
knappt vågade slå,
då spejarnes lansar stungo
i gömmande strå.
Vi följt honom bland försåten
och nöd utan tal
på vägen till kungastolen
i ärones sal.
Vi sett honom öppna stigar
och rödja en vret
i skymmande skog av fördom
och fåkunnighet.
I håret han grep de tredska
på avgrundens rand
och mot deras vilja gav dem
ett fädernesland.
Den lön av ett yngre släkte,
han bidat uppå,
kom först, då han satt där bruten
och gammal och grå.
Så ensligt och tomt det blivit
i Mälareborg;
sin fader den vilde Erik
gjort blödande sorg.
Den starke, som frälst ett rike,
ej kunde sitt lamm,
sin fagra Cecilia skydda
för ofärd och skam.
Ej mera som förr vid lutan
hans afton förrann,
och bittert sig själv han sade
en olycklig man.
Drabanten vid dörren hörde,
då midnatten teg,
långt inifrån tysta salar
den sömnlöses steg.
O, hade då ägt en stämma
den ilande fläkt,
som gått kring hans vida rike
av snöfällen täckt,
den fört till den gamles öra
i sorgernas stund
välsignelser, rörda böner
från tusendes mund!
Där klappade tusen hjärtan
på sal, som var lyckt:
ett folk stod i vinternatten
därutanför skyggt,
hans tacksamma, fromma, svenska,
befriade folk –
ack, tungan var ännu bunden
och sökte sin tolk!
Dess ädlaste gåva, sången,
en boja än tvang,
än drömde i språkets hjärta
dess skäraste klang.
Det velat i toner smälta,
den höge till tröst –
ett stammande ljud blott smög sig
ur överfullt bröst.
Mång’ gyllene sträng alltsedan
har språket sig fått,
som spelats av vigda händer
i hyddor och slott,
ja, dallrar för olärt finger
bland menige man –
du klingande svenska tunga,
nu sjunga du kan!
Men stundom när bäst vi lyssna
på tonernas gång
och höra om forna tider
din högstämda sång,
med vemod vi måste minnas,
hur sången var stum
för honom, som bland de fria
beredde oss rum.
Och levande för vårt öga
då träder hans bild,
en fader, som allt för tidigt
från barnen vart skild,
som gick, förr’n de ungas kärlek
fått säga de ord,
som nu genom åldrar ljuda
från sången i nord.
Det fanns en tid då berättelserna om Gustaf Vasa rörde unga studenter till tårar. Åren 1815-19 höll Erik Gustaf Geijer en berömd föreläsningsserie om svensk historia i Uppsala. I Från Goethes Weimar till Geijers Uppsala, en bok från 1934 om Amalia von Helvig som kom från Tyskland till Uppsala där hon ingick i kretsen kring Geijer, läser jag följande:
Redan ett par dagar efter systrarna v. Imhoffs ankomst, tog fru Malla dem med till Gustavianum för att höra adjunkten Geijer. Fru Helvig lyssnade till honom med spänt intresse, kanske mest emedan hon frapperades av att hans historiska åskådning visade en så påfallande likhet med Schillers. Särdeles anslående var den föreläsning som handlade om Gustaf Vasas sista tal till ständerna och hans död. Geijer, som hade en undersätsig figur och utom de öppna, goda och glansfulla ögonen icke utmärkte sig genom någon manlig skönhet, föreföll alltid högre på katedern och kunde synas nästan vacker då han med ömsom kraftfull, ömsom av varm känsla vibrerande röst utlade sina tankar. När han läste upp den gamle kungens tal, reste han sig och avtog hatten som han eljest, enligt tidens sed, behöll på huvudet i den kalla lokalen, studenterna gjorde sammaledes, och tårar glänste i mångas ögon. Det var en högtidlig, en gripande stund.
Jag skulle tro att det mesta som finns att säga om Gustaf Vasa redan är sagt. Jag är inte historiker och har inga nya kunskaper eller nya teorier att komma med. Min avsikt är bara att påminna om att en betydelsefull svensk föddes den 12 maj. Kanske kan jag göra någon nyfiken på att läsa mer.
BILD: Den unge Gustaf Eriksson för det svenska banéret till seger i slaget vid Brännkyrka 1518. Målningen från 1830-talet av Johan Gustaf Sandberg finns att beskåda i Vasakoret i Uppsala domkyrka.
Idag kommer jag och mina vänner att besöka Gustaf Vasas grav i Uppsala. Sen kommer vi att äta och dricka tillsammans, läsa dikter, skåla och sjunga visor. Om du vill vara med på detta eller kommande evenemang kan du kontakta mig genom Facebook eller Twitter.
Source