Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.
När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talar stol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.
Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.
I samband med vårfesten hölls i Uppsala ibland också en karneval. Ellen Lundberg-Nyblom, dotter till Carl Rupert och Helena Nyblom, skildrar en sådan karneval en dag i slutet av 1800-talet i sin memoarbok Från Fyrisån till Capris klippor (1931):
Längre fram i maj firades vårfesten i Botaniska trädgården. Som regel var den inte särdeles tilltalande, ty på den tiden flödade punschen i fast otroliga strömmar från buteljer och glas, och Alma Maters unga söner voro inte särskilt fördelaktiga att skåda under herraväldet av denna ohyggliga, sliskiga läskedryck. Men de vårar, då studentkåren ställde till en stor friluftskarneval, var det annat liv över festen. En hel del vackra och roliga grupper och figurer voro ypperligt maskerade och kostymerade, och då de nått fram till Botaniska trädgården upplöstes tåget, och de gingo omkring bland publiken, så att man fick se dem på nära håll och hälsa på sina vänner. Som några av de bästa minns jag en gång Nalle Halldén (då för tiden svarthårig) förklädd, eller rättare avklädd, till Pan, endast i solbrända trikåer och en panterhud, med ett par små horn i pannan och en panflöjt i handen. Han VAR verkligen Pan, personifierad, och han hanterade sin lilla flöjt, som om han aldrig trakterat något annat instrument i hela sitt liv.
Och Pan personifierar våren.
Vi hade en gång en skald i Uppsala som var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.
I debutdiktsamlingen hittar man den här dikten:
MAJ
Nu vickar Pan belåten ludet öra
och blåser skälmsk och kåt på vassens pipa.
Var blommas ståndare pistillen gripa,
vart pollenkorn vill minst en värld förföra.
Nu vickar Pan belåten ludet öra.
I vinden vaggar lystet hasselns hänge.
Var källa sorlar, varje lärk drillar.
I Eros’ lek var fjäril sig förvillar –
Ack, låt mig älska mycket, långt och länge!
I vinden vaggar lystet hasselns hänge.
BILD: ”Bacchante”, en målning av den rumänske konstnären George Demetrescu Mirea (1852-1934).
Source