Våren är här! Det är någonting alldeles särskilt med våren i Uppsala. Som uppsalaaficionado förströr jag mig gärna genom att läsa gamla memoarböcker. För några vårar sedan läste jag Knut Nybloms Uppsala är bäst från 1908 med undertiteln: ”Skolpojks- och studentminnen upptecknade i glad oordning”.
Denne Knut var son till sagoförfattarinnan Helena Nyblom, gift med estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom*. Han skriver att han vet ingen plats i Sverige ”dit våren kommer på ett så underbart sätt med en tjuskraft, som nästan är obeskriflig”.
Ja, som det heter i punschvisan: ”Skål för gamla minnen! Skål för varje vår!”
”Denna märkvärdiga blandning af förhoppning och längtan, som våren öfverallt bringar med sig, kännes i Uppsala tredubbelt så stark. Den börjar med islossningen, den växer med hvarje ny Tussilago farfara, som slår ut i gul blom, den kulminerar under maj månad, och med doktor-promotionsdagen den 31 maj ges signal till absolut ’slutad bal’”.
Fast det var hundra år sedan Nyblom, kallad ”Manasse”, skrev sina memoarer upplevde jag samma känslor: ”det sjuder af önskningar och planlösa tankar i luften”.
Idag är det tranafton och det datumet räknas av många som den första vårdagen. Nu kommer tranorna tillbaka till Sverige. ”Tranan bär ljus i säng” som det heter. Det betydde förr att man inte längre behövde tända ljus på kvällen.
Har ni läst D. H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover? Skogvaktaren Mellors, Connies älskare, vill att vi erkänner ”the great god Pan”. Pan, säger han, är ”massornas” gud.
“They should be alive and frisky, and acknowledge the great god Pan. He’s the only god for the masses, forever. The few can go in for higher cults if they like. But let the mass be forever pagan.”
Idag, just nu, känner jag att jag vill hänge mig åt kulten av Pan. Jag vill bli ett med massan, upplösas i den, och ett med tiden, vill att tidens puls ska slå i samklang med min egen. Idag orkar jag inte med någon ”högre” kult eller någon ”högre” filosofi.
Förr skulle man springa ute, vild och barfota, på tranafton. Det kallades att ”springa trana”.
Målningen ”The Magic of Pan’s Flute” av John Reinhard Weguelin (1905):
Vi hade en gång en skald i Uppsala som också var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.
Thunman skrev en dikt om våren i Uppsala. Bysten av Olof Rudbeck som nämns i sista raden står utanför Anatomicum vid Svandammen:
VÅR
Det dånar och brusar vid Islandsbron.
Det står som en rök över forsande fall
och dammborden bågna för svämmande svall.
Det rustas på båtar och pråmar längs ån
och mot Flustret ekar ett eggande dån
av hamrande och slamrande don.
Över slottet seglar en skimrande sky,
och svandammen blänker så speglande ny
med svanar och änder som gnabbas och gny
och stöka kring reden och bon.
Var flickas hatt har en vårlig fason,
och det glimmar av sol i spännet på skon
och i blickar, som bedja och fly.
Av livet är jorden ånyo kysst,
och där drillar en dödsförsmädande ton
ur snåren kring Rudbecks byst.
Olof Thunman föddes i det legendariska studenthemmet Imperfektum vid Fyrisån. Där står nu Sankt Lars katolska kyrka som ligger bredvid Västgöta nation, den röda byggnaden ni kan se på bilden bakom mig.
Jag har på mig ett par Ray Ban Round Metal (RB3447). Solglasögonen finns med i flera filmer och bärs bland annat av Mickey (Woody Harrelson) i filmen Natural Born Killers (1994):
* Carl-Rupert Nyblom (1866-1900), som bodde i Vershuset vid Islandsbron i Uppsala, tolkade även Shakespeares sonetter. Jag citerar en av hans verser i dikten ”Min pappa, kung Lear” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den här