Min barndoms julfilmer: A Christmas Carol (1984)

Så här i advent tänkt jag berätta om ett antal julfilmer från min barndom som jag vill tipsa om. Den första är A Christmas Carol från 1984, den enligt min mening bästa filmatiseringen av Dickens julsaga.
Filmen innehåller inte ett spår av ironi utan är innerlig och sentimental från början till slut. George C. Scott presterar fint som den snåle och bittre gubben Ebenezer Scrooge. ”Bah! Humbug!” fnyser han när man önskar honom god jul.
Berättelsen är bekant och jag ska inte återge den här. Jag såg om filmen innan jag satte mig ner för att skriva det här och jag fäste mig vid att Scrooge, efter att han gjort bättring, säger att han ska ta låta det förflutnas, samtidens och framtidens andar sträva inom honom.
Det är lättare sagt än gjort. Att komma ihåg det som hänt och dra lärdomar. Att leva i nuet. Och att beakta de framtida konsekvenserna av sina handlingar.
En annan sak jag tänker på, och det är förmodligen en hädisk tanke, är att om Scrooge inte varit snål, så kanske han inte hade blivit så förmögen, och om han inte varit förmögen, hade inte efter sin omvändelse kunnat göra så mycket gott med sin förmögenhet. Men man vill nog säga att Scrooge gick för långt, så att annat blev lidande.
Ingenstans förkastar Dickens rikedomen som sådan, han klandrar Scrooge för att han inte delar med sig. Men omvändelsen handlar först och främst om hans personlighet – han blir en ny människa. Han ser och uppskattar de som finns omkring honom. Han är glad och trevlig.
Scrooges bokhållare Bob Cratchit är onekligen en förebild. Trots knappa förhållanden och en sjuk son lyckas han vara glad och en bra pappa åt sina barn. Han är en from kristen som knäpper sina händer i bön före måltiden. Det får en att tänka på hur religiös tro kan hjälpa en människa att behålla sitt lugn i livets alla skiften.
Ett av filmens – och den ursprungliga sagans – budskap är att man kan omvända sig, ställa till rätta och göra rätt. ”Må Gud förlåta mig för den tid jag har förspillt”, utbrister han.
Här är en trailer:

Jag är född 1976 och var åtta år när filmen kom ut, men jag har inget minne av när jag först såg den. Jag minns att scenen där Scrooge blir förvisad sin egen grav skrämde mig. Han borstar bort snön och där ser han sitt namn inristat i stenen. Framtidens ande var svart och ansiktslös.
Det krävdes en omskakande och övernaturlig upplevelse för att Scrooge skulle omvända sig. Men frågan är hans omvändelse varade livet ut? Åtminstone jag glömmer så lätt det förflutna, är frånvarande i nuet och besinnar inte framtiden.
Det händer att jag läser gamla texter som jag skrivit och tänker: ”Har jag kunnat det här?” Det var bara några år sedan, och det jag skrev om då var så levande och intensivt, idag som en avlägsen dröm.
När jag var muslim var Dickens julsaga något som fick mig att längta efter julen. Visst finns det goda saker i islam, och framför allt bland muslimer, men där finns inte julens magi.
Den här filmen har en äkthet som är sällsynt i vår ironiska tid.

Source