När Disney köpte Star Wars-konceptet 2012 så var många fans skeptiska, och många andra var entusiastiska och förväntansfulla: äntligen skulle det komma uppföljare som tillfredsställde både nostalgiker och nya tittare. Den första filmen i serien, The Force Awakens, hade premiär strax före jul 2015 och såg ut att bli en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Harris Ford gjorde come back i rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker.
Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.
Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens var en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt om från ett vänsterperspektiv. Hjältinnan Rey är så klart en ung kvinna som utan någon som helst träning spöar en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.
I det här avsnittet av podden Tankar från framtiden pratar vi om The Last Jedi:
Den där galaxen långt, långt borta visar sig vara ganska lik vår egen värld. Mot det onda, ”vita imperiet” står de ”mångkulturella” rebellerna. Det hela ser ut som ett rymd-AFA i kamp mot stereotypa rymdfascister, ledda av en neurotisk general som är misstänkt lik Eric Trump, Donalds son.
Tendensen fortsatte i nästa film, Rogue One, som kom ut 2016 som en fristående spinoff. Det var visserligen en vuxnare och mörkare Star Wars-film än The Force Awakens, men innehöll samma barnsliga och klyschiga vänsterinslag i kampen mellan det onda imperiet och de frihetslängtande rebellerna.
På ökenmånen Jedha ligger den heliga staden Jedha City. Staden har en tydlig arabisk karaktär och i basarerna möter man utomjordingar i niqab, ansiktsslöja. Där leder Saw Gerrera (ett namn som är misstänkt likt Che Guevara) ett uppror mot den imperialistiska ockupationen. Hans män har vad som ser ut som arabiska drag, bär turban och kallas ”fanatiker”. Det verkar som man vill att vi ska förknippa Jedha City med Mecka, den mest kända heliga arabiska staden i öknen. Är det här ännu ett försök av den postkoloniala vänstern att ”förstå” den islamiska terrorismen och sätta in den i ett sammanhang av antiimperialistisk kamp och tredje världen-romantik? I Saw Gerrara och hans ”fanatiker” på Jedha kan man se en rymdversion av den förening av kulturmarxism och islamkramande som präglar delar av dagens vänster.
I filmen The Last Jedi, som kom ut 2017 som del två i den nya serien, hittar hjältinnan Rey hittar den åldrade jediriddaren Luke Skywalker på en avlägsen ö. Hennes uppdrag är att övertyga Luke om att lämna ön och undsätta rebellerna som är hårt ansatta av The First Order, imperiets arvtagare och dess ledare Kylo Ren. Motståndet behöver honom. Förutom att vara väldigt vitt är The First Order, liksom tidigare imperiet dominerat av män, medan man bland rebellerna inte bara hittar alla kön och färger, utan också utomjordingar med ”primitiv” framtoning som ska få oss att tänka på ”den ädle vilden” som fick sina kulturer förstörda av europeisk kolonialism.
Det politiska budskapet i de nya Star Wars-filmerna blir näst intill övertydligt när rebellflottans amiral, en blåhårig ”batikhäxa”, sätter machokillen, piloten Poe på plats. Men rebellerna är inte bara rättvisekrigare, de har, liksom Saw Geraras ”fanatiker”, också en del drag som för tankarna till islamisk terrorism. Den blåhåriga amiralen räddar till exempel rebellerna genom en självmordsattack. Men när frihetskämpen Finn ska försöka med samma sak, blir han räddad av en tjej, så klart, som får honom att tänka om.
Nostalgikerna som hoppades om att The Force Awakens skulle bli en väckelse för Star Wars har nog slutat hoppas för länge sen. Om inte, så blev den senaste spinoff-filmen om Han Solo som kom i år, Solo: A Star Wars Story, förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över. I denna film har magin och sagokänslan i galaxen långt, långt borta definitivt fått träda tillbaka för vänsterns rättvisekrig. Till detta kan läggas att filmerna nu kommer för ofta. Det är som med Marvel-filmerna – en mättnadskänsla börjar infinna sig.
När den charmige svindlaren och rymdcowboyen Han Solo dök upp i den första filmen A New Hope 1977 blev han en av Star Wars-sagans populäraste figurer. Han hade en hårig sidekick kallad Chewbacca och ett rymdskepp kallat Millenium Falcon. I den nya filmen berättar man alltså hur Han Solo fick sitt namn, hur han lärde känna Chewbacca och hur han fick tag på sitt skepp. Tyvärr klarar inte den nye rollinnehavaren, Alden Ehrenreich, att axla Harrison Fords mantel – han kommer sannolikt att äga rollen för all framtid. Ehrenreichs spjuveraktiga Solo-leende känns påklistrat.
Mycket av Han Solos charm i A New Hope handlar om att han inte är någon hjälte, bara är ute efter pengar, men har ett gott hjärta, och liksom snubblar in rebellernas kamp. I den nya filmen dödar man karaktären genom att göra honom till hjälte som redan från början står på den goda sidan. Men han kan, i den nya Disney-andan, inte klara sig utan en stark kvinna. Denna gång heter hon Qi’ra och spelas av Emilia Clarke, känd från Game of Thrones. Det är hon, inte Han Solo, som vinner slutstriden mot filmens storskurk. I jämförelse med den tuffa Qi’ra är Han ganska mesig. Av fansen på Internet har han fått öknamnet Soylo efter sojan som sägs göra möss av män.
Det är förstås inget fel på kvinnliga hjältar eller tuffa tjejer och de får gärna överträffa de manliga karaktärerna i filmen. Men när man ser hur detta upprepas tvångsmässigt och ingår i en vänsteragenda – som pressas in i film efter film – så blir det störande och man känner sig som tittare inte respekterad. Man ska uppfostras som en elev i en gammaldags auktoritär skola. Illusionen bryts och i stället för att fly från den trista vardagen till den fantastiska sagovärlden, så dras man in i samtidens debatt, dessutom på ett alltför övertydligt, simplifierat och därmed respektlöst sätt.
Här är trailern:
För att göra vänsteragendan rentav löjlig i sin övertydlighet har man infört en robot, L3-37, som skanderar rättvisekrigar-slogans. Karaktären är minst lika irriterande som Jar Jar Binks från prequel-filmen The Phantom Menace (1999), men till skillnad från Jar Jar är L3-37 inte avsedd som comic relief utan bara för att göra bisarra statements om ”lika rättigheter”. Kanske har någon kättare smugglat in det för att göra parodi av vänstern? Det är möjligt, eller så saknar bara Hollywood-vänstern självinsikt – de ser inte hur löjlig deras ”kamp” har blivit. Enligt Poes lag så kan ju uppriktig extremism lätt feltolkas som parodi. Man skulle kunna göra en självständig tolkning av L3-37 som en metafor för hur robotisk vänstern har blivit. Man bara stänger av det kritiska tänkandet och upprepar slogans som man inte kanske förklara, och när någon tänker annorlunda så blir man ”triggad”, censurerar eller isolerar sig i ett ”tryggt rum”.
Filmen är på alla sätt förutsägbar – inte bara vad gäller vänstervridningen utan även handlingen och tittaren känner att han befinner sig ett steg före karaktärerna. Det är synd att det skulle sluta så här för Han Solo – han förtjänar att minnas på ett bättre sätt. Men med The Force Awakens var det redan slut med Star Wars-sagan anser många fans. Med det klimat som råder nu inom kulturlivet kan man dock inte förvänta sig mycket mer – i stället för mäktiga epos får man trista och förutsägbara debattinlägg. Rättvisekrigarna kan helt enkelt inte låta någon att den rena fantasin, glädjen och skaparlusten får flöda fritt någonstans – allt måste underordnas ”kampen”. Man kan hoppas att de kritiska fansens bojkott av Solo: A Star Wars Story bidragit till att den dragit in så lite pengar. Det är dock tveksamt om ens ekonomiska förluster kan få en robotisk hjärna – likt den som sitter i L3-37 – att reflektera, ompröva eller försöka förstå den Andre, för att använda ett ord ur kulturvänsterns egen vokabulär.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).