”Build that wall!” skanderade entusiastiska supportrar på varenda möte under Donalds Trumps valkampanj 2016. Nu har han varit president i nästan ett år, men fortfarande ingen mur på gränsen mot Mexiko.
Jag tänkte berätta om en annan mur som aldrig byggdes, och som till skillnad från Trumps mur aldrig någonsin kommer att byggas, ja, en som är lika mycket fantasy som den stora muren i teveserien Game of Thrones som hindrar ”de vita vålnaderna” från att invadera Westeros.
Muren i fråga är Alexander den stores mur. Legenderna om den unge grekiske världserövraren har hänfört många folk och spritts på många språk. En märklig legend om Alexanders ”resa till världens ände” letade sig även in i Koranen. Hur kan det komma sig? Därför att Arabien på Muhammeds tid inte var en isolerad öken.
Islam kallas ofta nedsättande för en ”ökenreligion”, men det är fel. Islam uppstod inte i öknen, utan bland köpmän i handelsstaden Mecka, en stad med livliga förbindelser med de omkringliggande länderna och kulturerna. Genom Arabien gick handelsvägen mellan Medelhavet och Indiska oceanen.
I profetens stad Mecka fanns det förutom hedniska araber både judar och kristna som tillhörde olika sekter, och där delades nyheter om vad som hände i världen och man följde med spänning kraftmätningen mellan de två stora imperierna: Persien och Bysans, det kristna grekisk-romerska riket.
Denna miljö har lämnat avtryck i Koranen, som ju består av fragment av judiska, kristna, persiska och arabiska tankar, fumligt sammanfogade och anpassade för att tjäna ett övergripande budskap: det finns bara en gud och Muhammed är hans profet.
Äntligen hade araberna fått sin bok! Nu behövde de inte längre känna sig sämre än judarna och de kristna. Men det var inte bara så att också de hade en bok – de hade en bättre bok! För judar och kristna, förklarade Muhammed, hade förvrängt sina skrifter. Koranen ställde allt till rätta.
Som sagt, legenderna om Alexanders äventyr och bedrifter blev väldigt populära. De började tillkomma efter hans död år 323 f.Kr. och med tiden blev de allt mer fantastiska. I en legend flyger Alexander till paradiset, i en annan till havets botten i en bubbla av glas, och i en tredje färdas han till Mörkrets land, sökande Livets vatten eller Ungdomens källa. Denna samling legender kallas med ett gemensamt namn Alexandersagan.
I senare judiska och kristna legender beskrivs Alexander som en monoteist och en vis och rättfärdig kung. Legenden om Alexander som kom med i Koranens artonde kapitel, verserna 18.83-99, har stora likheter med en syrisk legend som skrevs ner vid ungefär samma tid som Koranen ska ha uppenbarats för Muhammed i början av 600-talet.
I både den syriska Alexanderlegenden och i Koranens berättelse möter vi en rättfärdig och monoteistisk kung som reser till världens ände, landet där solen går upp. Därefter reser han till världens andra ände, landet där solen går ner. Där finner han att solen om natten sjunker ner i en dypöl. Den grekiske kungen möter sedan ett folk som klagar över Gog och Magogs härjningar. För att hjälpa dem låter han bygga en mur av järn och koppar. Muren håller horderna ute.
Men Gog och Magogs anhang av otäcka varelser vägrar att ge sig. De gräver under muren för att komma igenom. Till slut kommer Gud att låta dem rasera muren, välla in och ödelägga världen. Då är Domedagen här.
”De sade: ’Du-l-karnain! Gog och Magog anstifta förvisso ofärd på jorden; skola vi giva dig skatt på det villkor, att du bygger en vall mellan oss och dem?’
Han svarade: ’Det, varöver min Herre givit mig makt, är förmer; men bistån mig likväl med kraft, så skall jag bygga en mur mellan eder och dem.’”
(Koranen i svensk översättning av K. V. Zetterstéen 18:93-94)
Den syriska legenden och Koranens berättelse innehåller inte bara samma sakerna. De berättar också sakerna i samma ordning. Först reser kungen till landet där solen går upp, sedan till landet där solen går ner och så vidare. Men Koranens berättelse är fragmentarisk och dunkel, som om det saknades delar. Förmodligen för att författaren förutsatte att lyssnarna (ordet ”koran” betyder uppläsning) var bekanta med Alexandersagan.
I Koranen kallas Alexander inte vid namn utan vid ett epitet, ”Dhul Qarnayn” eller ”Den tvåhornade”. I kommentaren till sin koranöversättning från 1917 förklarar den svenske arabisten K. V. Zetterstéen varför han kallas så:
”Du-l-karnain (”den tvåhornade”), Alexander den Store. De båda hornen äro en urgammal orientalisk symbol för oemotståndlig kraft. Redan den fornbabyloniske konungen Naram-Sin avbildades med två horn, och den egyptiske guden Jupiter Ammon dyrkades i vädursgestalt. I arabiskan betecknar Du-l-karnain oftast Alexander den Store. I den syriska versionen av Alexandersagan heter det, att Alexander själv sade, att Gud givit honom horn, för att han skulle krossa världens riken. Paralleller förekomma även i den judiska litteraturen; jfr t.ex. Dan. 8:20.”
I den syriska versionen av Alexandersagan, alltså den legend som med stor sannolikhet är förlaga till Koranens korta berättelse, tolkas epitetet ”Den tvåhornade” bokstavligt. Alexander beskrivs som en människa med två riktiga horn på sitt huvud!
Efter att Alexander erövrat Egypten år 332 f.Kr. och anlagt staden Alexandria för att föreviga sitt namn besökte han Ammons tempel i Siwaoasen i den libyska öknen. Där hälsades han av prästerskapet som gudens son, och Ammon ansågs vara samme gud som grekerna kallade Zeus och romarna Jupiter: gudarnas konung och himlens härskare. Det var nu som Alexander började låta avbilda sig med två horn för att likna sin gudomlige far. Han krävde också att själv bli dyrkad som en gud.
Under Alexander blev den grekiska drachman standardvaluta över hela imperiet. Han införde ett större mynt, kallat tetradrachman (4 drachma). Sådana mynt användes i Arabien ända in på Muhammeds tid. Han hade förmodligen flera i sin ägo. På dessa mynt avbildas Alexander som en yngling med två horn – symbolen för hans gudomlighet. Från det grekiska ordet drahma kommer arabiskans dirham.
Det är onekligen lustigt att Koranen, den stränga monoteismens bok par excellence, framställer polyteisten Alexander som en förebild och en föregångare till profeten Muhammed. Det beror förstås på att Koranens författare inte visste så mycket, förmodligen ingenting, om den verklige Alexander utan förlitade sig på den samtida syriska versionen av Alexandersagan. Koranen fördömer den kristna treenigheten som polyteism samtidigt som den hyllar Alexander, gudamänniskan, Ammons son!
Alexander var helt enkelt en populär och respekterad figur, hjälte i flera bekanta legender, som Muhammed gärna ville ha med på sin sida. Han blev därför , liksom Moses och Jesus och flera andra, tvångskonverterad till islam efter sin död.
Koranen påstår att berättelserna som den berättar inte kommer från judarna och de kristna, utan från Guds kunskap. Men om Gud har all kunskap, om både det förgångna och framtiden, hur kommer det sig att Han inte visste att Alexander var en grekisk hedning, ja, en månggudadyrkare som dessutom själv ville tillbedjas? Och om Gud visste det, varför berättade han det då inte för sin profet? Så att vår tids muslimer hade sluppit hantera detta pinsamma fel.
På senare tid, när muslimer förstått vem den verklige Alexander var, har man insett det olämpliga och pinsamma i att han beskrivs som monoteist och förebild i Koranen. Man har försökt, i ren desperation, med att säga att Den tvåhornade i Koranen inte alls är Alexander, utan någon annan. Men för en icke-muslim som inte har någon anledning att försvara Koranens anspråk på att vara en gudomlig bok är det uppenbart att berättelsen är kopierad från den syriska versionen av Alexandersagan.
Kalifen Omar (586-644), Muhammeds andre efterträdare som härskare för den islamiska staten, skickade faktiskt ut en expedition för att söka efter Alexanders mur. Eftersom det står i Koranen att den finns, så måste den finnas någonstans. Koranen kan inte ha fel! Nuförtiden har sökandet blivit lättare. Hela världen är kartlagd av Google Earth. Men inget spår efter Alexanders mur! Vissa muslimska apologeter har på grund av detta – återigen i ren desperation – föreslagit att muren är en port till en underjordisk värld där Gog och Magogs horder håller till. Alltså en variant av ”teorin om den ihåliga jorden”, populär inom fantasy och science fiction, ja, kanske mest känd genom Jules Vernes science fictionroman Till jordens medelpunkt (1864). Men teorin har sedan länge motbevisats.
Illustration av Édouard Riou. Till jordens medelpunkt
Få känner till att Koranen innehåller den tidigast dokumenterade islamkritiken. Det fanns skeptiska araber som menade att det där som Muhammed kommer med bara är gamla sagor, alltså Alexanders mur är lika verklig som den stora muren i Game of Thrones:
”Och de säga: ’Det är de gamles historier, dem han uppskrivit, och de dikteras för honom både bittida och sent.’” (Zetterstéen 25:6)
Det verkar ha funnits en hälsosam skepticism i Arabien på Muhammeds tid. Det hade varit intressant att höra mer av dessa tidiga islamkritikers tankar och resonemang. Tyvärr blev alla ”månggudadyrkare” som vägrade konvertera till den nya monoteistiska religionen utrotade. Och eftersom de inte skrev ner något själva är det enda vi har dessa lösryckta citat i segrarnas bok. Förmodligen kom inte ens de bästa invändningarna med.
Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)