I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#473) pratar jag med Ronie Berggren om den konfliktfyllda relationen mellan islam och väst. Den 7 oktober var det minnesdagen av sjöslaget vid Lepanto den 7 oktober 1571. En allians av kristna stater besegrade där den ottomanska flottan, vilket allvarligt försvagade islams makt på Medelhavet.
Slaget var ett av många exempel på när européer lagt sina trätor åt sidan och förenats i det gemensamma försvaret mot islams framryckningar. Europa är ju både en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.
Frans I, som var fransk kung 1515-47, må tillfälligt ha allierat sig med sultanen, men alla européer sörjde när Rhodos föll år 1522, och gladdes över segern vid Lepanto 1571. Riddarna på Rhodos kom från olika folk och talade olika språk, men de var alla europenses och Europas gränsvakter.
Det har som sagt alltid funnits en underliggande känsla av enhet, ett band som band samman européerna. Att både katoliker och protestanter försökte förknippa sina motståndare med turkarna för att svartmåla dem, visar att islam trots allt var den större fienden. När protestanter sade att påven var lika skurkaktig som sultanen betydde det att sultanen var en större skurk!
Dessutom har jag nyligen läst en serieversion av Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar. Den handlar som bekant om den engelske gentlemannen Phileas Fogg slår vad om att kunna resa jorden runt på 80 dagar. Året är 1872 och det är fortfarande ett stort företag! I Indien blir Fogg och hans franske betjänt Passepartout en hemsk sed – änkebränning. Prinsessan Aouda har drogats med opium och ska brännas på bål. Fogg kunde ha lämnat henne åt sitt öde med förevändningen att detta är indisk sed. Men det gör han inte, han tar ställning och räddar Aouda! Phileas Fogg var med andra ord ingen kulturrelativist.
Engelsmännen var faktiskt så okänsliga och hindufobiska att de förbjöd änkebränning. Charles Napier, brittisk befälhavare i Indien, uttalade följande berömda ord:
”Be it so. This burning of widows is your custom; prepare the funeral pile. But my nation has also a custom. When men burn women alive we hang them, and confiscate all their property. My carpenters shall therefore erect gibbets on which to hang all concerned when the widow is consumed. Let us all act according to national customs.”
Charles Napier såg klart och tydligt skillnaden mellan civilisation och barbari och tänkte inte låta kvinnor brännas på bål i toleransens och öppenhetens namn. Tyvärr är våra makthavare inte lika klartänkta och principfasta, vilket gjort att barbariska sedvänjor som kvinnlig omskärelse, hedersmord och månggifte spridit sig i Sverige som en följd av massinvandringen och mångkulturalismen.
Bilden är hämtat från seriealbumet Jorden runt på 80 dagar, Illustrerade klassiker nr 48/1958.
Lyssna på podden!
Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal: