6 punkter om övervakning och datalagring som kan vara bra att känna till

Ibland hamnar jag i samtal med folk om datalagring. Avlyssning. FRA, NSA, Facebook och Ica blandas i en salig röra och de allra flesta verkar ha sina funderingar i ämnet. Att nån kan lyssna, som inte borde det, osv. När är datainsamling bra, när är det dåligt, när vet jag ens om att det sker. Det är ganska stora ämnen, som vi som svenssons får sköta tämligen själva i det stora hela. Och mytbildningen som uppstår ska inte underskattas. Så jag tänkte punkta upp några saker som kanske kan vara bra att ha som grundläggande tankegods, som vanlig svensson när ämnet är på tapeten:
1. Vår trasiga infrastruktur. FRA/NSA – statliga organisationer inom säkerhetssektorn är inte superteknologiska, futuristiska eller ligger i framkant med teknologiska tjuvlyssningsmackapärer. De är i grund och botten framgångsrika pga att våra digitala infrastrukturer i princip är trasiga. Säkerheten har inte varit högsta prioritet när vi byggt upp saker, vilket nånstans nästan är en lite trevlig egenskap hos oss, men bristen på bra lås på dörrar gör helt enkelt att det är lätt att ta sig in varstans på servrar.
2. Vår personliga hygglighet. Försök att låta bli att tänka/säga att du inte har något att dölja, även om det är helt sant. För du tänker antagligen ur ett perspektiv “saker som i så fall är viktiga för att fånga terrorister” vilket du inte är involverad i, men vi vet faktiskt inte vad datat används till. Ett problem med att vara retoriskt generös på det här viset, är i längden att privatliv nånstans blir likställt kriminalitet. Att få/kunna stänga dörren om sig och dölja något innebär inte att det är något kriminellt man tänkt göra. Ett annat problem är att vi i narrativet “spär ut” det tryck som behöver finnas på makthavare att redovisa ordentligt vad detta handlar om.
3. Vår möjlighet att påverka. Vitt mjöl i påsen är inget som du kan påverka eller avgöra. Det är alltid någon annans bedömning av ditt mjöl. Som exempel, kan du – har du – haft någon möjlighet att vara med och påverka vad som är “vitt mjöl” nånsin, i något sammanhang alls? Ens i val? Många är exempelvis helt ovetande om att FRA får samla in information om en individs sexualitet, politiska åsikt och andra saker som vi tar för givet stater inte har med att göra annars – och t.o.m. skicka till andra länder (för de byter data med varandra).
4. Politiker ska representera oss. Offentlighetsprincipen har i flera steg försämrats medan genomlysningen av våra privatliv och personliga kommunikation har ökat lavinartat. Det har skett en slags maktförskjutning som är viktig att hålla ögonen på. Hur bra är det egentligen när politiker vet allt om oss, men vi vet väldigt lite om politiker och politik? Det behöver inte vara skadligt för oss enskilda individer här och nu, men de flesta av oss har nog en förståelse för hur problematiskt detta antagligen blir i längden.
5. Konsumentmakt. Det börjar bli allt större anledning att ställa lite krav på hur våra data används. En slags konsumentmakt vad gäller felaktigt behandlade data. Läckande servrar, trasiga system och skrala skydd behöver i större utsträckning tas ansvar för, av de som tillhandahåller tjänster. Visserligen kan man göra dumma saker av ren okunskap som individ, men ofta upplever jag det som att man i branschen lutar sig mot sagda okunskap för att smita undan ansvar.
Det är inte helt orimligt att tänka sig att om Big Data-företag riskerar att behöva böta när deras system visat sig vara undermåliga, kan det motivera till tryggare lösningar, som exempel. Som idé kanske den inte är perfekt, men vi behöver glida in på de här spåren i tankarna, snarare än att alltid landa i att vi är “offer”, som om det är en naturkatastrof vi talar om. Makt över våra egna data behöver kännas av mer som alternativ, när vi diskuterar och funderar.
6. Insamling av data är inte nödvändigtvis dåligt. Det här är riktigt klurigt – man kan t.ex. tänka sig att tycka att det vore kanon att kunna hjälpa till med forskning på olika sätt. Forskningen idag skulle till och med behöva mer möjligheter att kunna “byta data” med varandra, vilket de ofta inte kan. Det är även ganska bra att kunna få erbjudanden som passar en, och varför inte tips om var man kan hitta till läsbart som intresserar en. Att utkräva ansvar av politiker eller bransch innebär inte säkert att det måste handla om förbud av att samla in data, rakt av. Det kan handla om behov av att reglera olika marknader. Vettiga insatser för att fixa transparens. Ökad information och tydlighet. Möjlighet för oss som individer att engagera oss i vad vi vill göra med våra data, rent av.
* * *
Ovanstående lista är mina egna slutsatser som jag dragit efter åratal av omvärldsbevakning i de här ämnena. Den har säkert sina brister. Men den grundläggande poängen är att försöka undvika att hamna i de retoriska återvändsgränder, och myterna, som är designade att hålla oss i okunnighet. Att försöka hitta bra, konstruktiva vägar ut ur det här med att vi som medborgare måste bjussa på allt, för att det påstås inte finnas några alternativ.
För det stämmer helt enkelt inte. Och det är viktigast av allt, när vanliga människor funderar på detta, att de inte blockeras av psykologin bakom PR och marknadsföring. Utan faktiskt landar i en förvissning om att vi som individer och medborgare har rättigheter. Och påstår branscher och politiker att de inte klarar av att leva upp till det, så har vi åtminstone justerat ansvaret dit där det ska ligga.
Nån gång framöver hoppas jag på en lite mer jämlik debatt angående våra data. Där branscher och politikers behov av att hålla saker hemliga av konkurrensskäl inte går ut över samhällets och människors behov av transparens, kunskap och möjligheter att göra informerade val.

Source