Första Mosebok, kapitel 3, vers 1-5
Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: ”Skulle då Gud hava sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?”
Kvinnan svarade ormen: ”Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'”
Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”
Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
Första Mosebok, kapitel 3, vers 22:
Och HERREN Gud sade: ”Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.”
Ur 1917 års översättning.
Henrik Schücks kommentar
Den Jahve, som i denna saga träder oss till mötes, är mycket ålderdomlig och påminner snarast om Babyloniens gudomligheter. Ej blott att han fattas såsom fullkomligt kroppslig (t. ex. då han lustvandrar i Eden och Adam hör ljudet af hans fotsteg), ej blott att han alls icke är allvetande (han känner ej det första parets olydnad, utan måste genom ett förhör öfvertyga sig därom); han har också åtskilliga moraliska egenskaper af ganska tvetydig art. För det första är han afundssjuk på människorna och fruktar, att de skola blifva gudarnes likar, – ett äkta hedniskt drag. Men icke nog därmed; fruktan förleder honom också att tala osanning. Till Adam säger han nämligen, att ”när du äter däraf (af kunskapens träd), skall du döden dö.” Då ormen sedermera vill locka kvinnan att smaka af den förbjudna frukten, upprepar Eva Jahves ord, men ormen svarar: ”ingalunda skolen I dö.” Utgången besannar hans ord: Eva äter af frukten, men dör icke. I det följande angifver Jahve det verkliga skälet till förbudet: ”Se, mannen har blifvit såsom en af oss, så att han vet, hvad ondt och godt är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl af lifvets träd och äta och så lefva evinnerligen”, d. v. s. det verkliga skälet var just raka motsatsen till det uppgifna.
Ur Den israelitiska litteraturen (1906).
Henrik Schück var en framstående litteraturhistoriker (1855-1947).
Source