I den stora moskén i Uppsala sitter kvinnorna för sig uppe på en balkong. Det finns en ingång för män och en annan för kvinnor. För att de inte ska blandas. I den islamiska lagen är det viktigt att könen hålls åtskilda, inte bara i moskén utan också utanför. Men muslimer är människor och gör inte alltid som det står i gamla böcker, även om de säger sig tro på dem.
Den islamiska lagen mot könsblandning förklarar varför den socialdemokratiske politikern Yasmine Larsson fick sitta i ett separat rum när hon besökte en moské inför valet. Den manlige partikamraten däremot kunde stå i huvudsalen och tala inför församlingen. Ute i samhället är det svårt att följa islams lagar och regler, men i moskén ska det gå till på rätt sätt.
I Koranen står det om hur männen inte fick tilltala profeten Muhammeds hustrur direkt. De fick stå bakom ett skynke. Så här står det i Knut Bernströms svenska översättning:
”När ni behöver vända er till [Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan ett förhänge.” (kap. 33, vers 53)
Orden inom klamrarna har Bernström satt dit för att förtydliga vad det handlar om. Om Yasmine Larsson hade besökt en kyrka och blivit hänvisad till ett separat rum där hon fick sitta med tanterna medan hennes manlige kollega fick stå och tala inför alla, så hade hon nog protesterat. Men sådana här saker verkar vara lättare att acceptera när det kommer i ”mångkulturell” förpackning.
För de här två sakerna går ju inte riktigt ihop, alltså den så kallade ”toleransen och respekten för andra kulturer” med moderna, västerländska idéer om jämställdhet.
Det finns en föreställning om att islamvärlden ligger efter. För hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka, var vi ungefär som dem. Och de kommer också att utvecklas, särskilt de som har flyttat hit och ser på nära håll hur kloka vi är. Det har inte gått så bra hittills. Det är snarare vårt svenska samhälle som blir mer likt invandrarnas hemländer som Somalia, Irak och Afghanistan.
Men det stämmer inte att det gamla Sverige var som islamvärlden. Vi har inte haft harem. Vi har inte haft burkor. Om man läser den libanesiske författaren Amin Maaloufs bok Korstågen enligt araberna (1983), så finner man att muslimerna redan på medeltiden ansåg att europeiska kvinnor var ”lössläppta” för att de kunde umgås och prata med män.
Vi har bilder från medeltidens Europa som visar hur damer och herrar umgås. De äter vid samma bord. Ja, visst har mycket hänt sedan dess. Men det jag vill ha sagt är att skillnaderna mellan Europa och islamvärlden fanns redan då. Så det handlar inte bara om var i tiden man befinner sig utan också om vilken grund man står på.
Går man hundra år tillbaka i tiden i Sverige, så liknande det alls inte islams lagar.
Vi kan titta på målningar som föreställer de två stora svenska festerna: jul och midsommar. Anders Zorns målning ”Midsommardans” från 1897 visar logdans i Dalarna. Män och kvinnor som dansar glatt runt majstången. Så kan man inte göra bekymmersfritt i många islamiska stater än idag.
Och så har vi vår andra stora fest: julen. Och en annan av de stora svenska konstnärerna: Carl Larsson. Hans målning ”Nu är det jul igen” från 1907 föreställer familjen Larssons julfrukost på Lilla Hyttnäs i Sundborn 1906. Det är män och kvinnor tillsammans. Inga skynken skiljer dem åt. På målningen kan man också se Maria och Jesusbarnet.
Så när någon säger att ”de kommer hit med värderingar som vi hade för hundra år sen” kan du till exempel peka på Anders Zorns och Carl Larssons målningar. Det finns många fler.
Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)