För några år sedan upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Jag minns inte när det var, men jag var nämnd i ett avsnitt. Jag tyckte att de båda poddpratarna Martin Eriksson och Boris Benulic var både smarta och roliga. Dock har jag ännu inte satt mig in i vad libertarianism är för något. Men jag har ambitionen. Ideologin ska tydligen vara indelad i minst två strömningar: höger- respektive vänsterlibertarianism. Radio Bubbla är höger.
Nu sitter en av poddpratarna, Boris Benulic, i fängelse, så man kan inte längre höra honom i podden. Benulic var nämligen mellan 2001 och 2011 VD för Kraft & Kultur. Han tvingades lämna bolaget sedan man upptäckt fel i räkenskaperna. Det fattades 1,8 miljarder kronor! Nu kan jag inte juridiken i dessa frågor och har heller inte satt mig in i fallet, men Benulic ger åtminstone sin version i självbiografi Inte mitt krig som kom ut tidigare i år.
Jag har läst biografin, men hoppat över de delar som handlar om fallet. Jag är mest intresserad av Benulic som intellektuell – och av hans liv och erfarenheter inom kulturen och politiken. Innan han blev libertarian var han vänster. Jag tycker om att läsa om människors resor, deras självkritik och omprövningar. Benulic skriver att han varit med i, och blivit utesluten ur, tolv olika vänsterorganisationer!
Den 17 juli, innan Benulic åkte in, spelade jag in en podd med honom. Vi pratade om kulturens tillstånd. Hur kommer det sig att kulturetablissemanget är så vänstervridet, undrade jag. Det beror på bidragen, sa han. Kulturfolket är vänster eftersom de vill ha bidrag. Det är finare att leva på skattepengar (att vara tvångsfinansierad) än att sälja. Benulic har även jobbat som marknadschef på Ordfront förlag. En stor del av förlagets inkomster kom från Henning Mankells deckare. De var beroende av deckarna, men föraktade dem, berättade Benulic för mig. I sin självbiografi skriver han: ”Många människor läste Mankell. Alltså kunde det inte vara bra böcker.”
Men det fanns också ett annat skäl till att kulturvänstern inte uppskattade Mankells böcker: de var mörka. Vår tids vänster, som ju hör till etablissemanget, vill ju prångla ut berättelsen om att allt går bra. ”Jag undrar ibland vad som håller på att hända i det här landet”, säger kommissarie Wallander i Mördare utan ansikte. Detta mörker gjorde Mankell suspekt. Benulic får mig att minnas en kulturkrönika jag läste i Göteborgs-Posten i januari i år: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.
Det var vänsterskribenten Mattias Hagberg som lade pannan i djupa veck och med fundersam min försökte förstå hur Sverigedemokraterna kunde växa så de gjort. Kan de bero på ryska troll? Pengar från Putin? Nej, det beror på att svensken läst för många mörka deckare!
Det är alltså överdosering av dessa nordic noir-deckarna som förvandlat många tidigare goda och optimistiska svenskar till ”högerpopulister”. Det kan inte vara en slump, resonerar Hagberg. Connect the dots! Mankell-deckarnas popularitet och SD:s uppgång i opinionen hänger ihop:
”Allt oftare tänker jag att det finns en koppling mellan högerpopulismen framgång och kriminallitteraturens segertåg? Den grundläggande berättelsen är alltför lik för att det bara ska vara en slump. Mellan Kurt Wallander och Jimmie Åkesson finns ett märkligt band.”
Deckarförfattarna, förklarar Hagberg, ”målade en bild av ett Sverige i förfall, ett land där det gamla och trygga var på väg att falla sönder under trycket av något nytt och skrämmande.”
Krönikan är ett utmärkt exempel på kulturvänsterns verklighetsfrånvända synsätt. Det är inte verkligheten som har gjort att allt fler svenskar börjat begripa att utvecklingen är på väg åt fel håll och att det behövs en mer ansvarsfull och rimlig invandringspolitik, nej, det är deckarna. Det är typiskt för vänstern att söka långsökta och orimliga förklaringar för att slippa behöva prata om det besvärliga, nämligen att massinvandringen och mångkulturalismen har havererat.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).