På den tiden jag var muslim och rörde mig i moskéer mötte jag ofta oroliga föräldrar. De var oroliga för att barnen skulle försvenskas, glömma sitt ursprung och sin islamiska tro. Vissa skickade sina barn till hemlandet för att de skulle få gå i Koranskola och lära sig sitt språk, andra funderade ständigt på olika arrangemang för att stärka barnens band till hemlandet.
Hos de föräldrar som bar på denna oro fanns ett dilemma som ständigt återkom, det att man uppskattade välfärden i Sverige, men inte kulturen som man såg som ett hot.
Jag kände till exempel somalier som byggde eller hyrde hus i hemlandet och skickade dit hustru och barn. Under det första halvåret kunde en fyra- eller fembarnsfamilj leva gott på barnbidraget i Somalia. Sedan fick de komma hem en stund för att barnbidraget skulle börja betalas ut igen eller så fick de stanna och klara sig på pappans understöd.
Ett annat sätt var att förtidspensionera sig eller långtidssjukskriva sig, då kunde man flytta hem och leva på svenska bidrag. Barnen kunde växa upp i den egna kulturen och undervisas i den islamiska tron. Föräldraledigheten var också ett sätt, med hjälp av den kunde man leva i flera år i hemlandet på föräldrapenningen. Under denna tid fick barnen möjlighet att vara bland sina egna, fostras i den egna kulturen och lära sig Koranen. De driftiga kunde använde pengarna för att starta affärer så att man aldrig mer behövde återvände till Sverige, förutom vid sjukdom då man föredrog gratis, svensk vård.
I moskéerna gick det jämt rykten om muslimska barn som omhändertagits av socialtjänsten. Det hette att ”svenskarna tar våra barn” och den ena konspirationsteorin var stolligare än den andra. Vissa trodde att ”svenskarna” inte fick så många barn eftersom de var förbannade av Gud på grund av sitt syndiga leverne. Men detta bekymmer löste de genom att ta hit invandrare och stjäla deras barn.
Flera av dem jag pratade med i moskéerna hade märkliga idéer om vad svensk invandringspolitik handlade om. Att skälet skulle vara humanitärt var det få som trodde på. Istället spekulerade man om de otrognas dolda och illasinnade motiv. Föräldrar som fått sina barn omhändertagna kom till moskén för att få råd och stöd. Imamen tog alltid deras parti oavsett omständigheterna.
Det var alltid ”svenskarnas” fel. Papporna fick stå inför församlingen och berätta om hur ”svenskarna” behandlat dem illa för att de var muslimer och hur deras stackars barn nu skulle tvingas växa upp bland svenskar och matas med fläsk och förmodligen också utsättas för sexuella övergrepp. Sådana var ju svenskarna. Papporna grät och trosbröderna i församlingen kom fram och kramade och tröstade dem.
Moskéerna hjälpte ibland föräldrarna att anordna demonstrationer mot socialkontoret. Man hade med sig plakat och stod och skanderade. Och ringde och mejlade de socialsekreteraren. De såg också till att föräldrarna fick komma i kontakt med medier i islamvärlden, framför allt arabiska, där de fick berätta om vilket lidande de upplevt i de otrognas land.
På YouTube finns ett klipp med Uppsalamoskéns imam Ahmad Al Saegh. Det är inspelat i december 2012, han befinner sig på vallfärd i Mecka och blir intervjuad i den islamiska satellittevekanalen Iqraa. Samtalet handlar om muslimernas situation i Sverige. Han får frågan om han tycker det finns ”frihet” för muslimer där. Nej, svarar han, det finns inte frihet. Han medger visserligen att det finns religionsfrihet, men att den är begränsad eftersom muslimer inte får ha böneutrop som hörs utanför moskéerna.
En annan sak som begränsar muslimernas religionsfrihet, fortsätter han, är att små flickor som täcker sitt hår får frågor i skolan, som ”Måste du bära den?” Föräldrarna känner inte att de är fria är uppfostra barnen som de vill. Sedan tar han upp det där med att svenska myndigheter tar barn från muslimska föräldrar och placerar dem hos icke-muslimska familjer där de byter namn på dem och lär dem att avsky islam. Detta är särskilt riktat mot muslimska familjer, påstår han.
En artikel om detta kunde man också läsa i tidningen Islam & Politik som gavs ut av den kristna socialdemokratiska organisationen Broderskap. Tidningen kom ut med ett nummer i augusti 2010 och chefredaktör var den S-märkta ledarskribenten Somar Al Naher.
I artikeln ”Omhändertagna på suspekta grunder” menar Omar Mustafa, ordförande för Islamiska Förbundet, att det finns ett nätverk av pingstvänner inom socialtjänsten som systematiskt tvångsomhändertar muslimska barn. ”Vi har under våren fått olika vittnesmål om att socialtjänsten i Sigtuna systematiskt ska ha omhändertagit muslimska barn och omplacerat dem i icke-muslimska familjer. Muslimerna i kommunen menar att över 30 barn har blivit drabbade.”
Föräldrarna är helt oskyldiga och omhändertagande beror istället på ”muslimfientlighet”, något de ”drabbade” familjerna vittnat om. Han citerar en förälder som menar att socialtjänstens syfte med omhändertagande är ta barnen från de muslimska föräldrarna, alltså för att de är muslimer. ”Vi har till exempel hört hur socialsekreterare som är aktiva i pingströrelsen”, fortsätter han, ”konsekvent placerar muslimska barn i olika pingstfamiljer i syfte att ’omvända’ dem.”
Mot denna bakgrund blir jag inte alls förvånad när jag läser att även Yasri Khan, generalsekreterare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och före detta miljöpartistisk toppolitiker, uttalat sig på liknande sätt i en intervju för den malajsiska medieplattformen Astro Awani den 27 januari 2014.
I intervjun berättas om ett malajsiskt, muslimskt par i Sverige som anklagats för att ha misshandlat sina barn eftersom dessa vägrat be sina böner. På grund av misshandeln hade socialtjänsten tagit hand om barnen. Men i artikeln beskrivs inte misshandeln som det stora bekymret, det stora bekymret är istället att barnen placerats i en svensk, icke-muslimsk fosterfamilj.
Det är också så Yasri Khan ser på situationen; hans oro handlar om barnen som nu tvingas leva i en svensk familj. Det är viktigt att fler muslimska familjer ställer upp som fosterfamiljer, säger han, så att barnen får leva i ett hem som är ”halal”, det vill säga med en livsstil som är i enlighet med sharia.
“We hope more Muslim families come to the fore and register so when there are cases where Muslim children are forced to be put into the state’s custody, they have a proper place to live. This is important because these children need to be in a home that is halal compliant”, säger Khan.
Vad allt detta kokar ner till är vissa av de mest konservativa muslimernas svåra dilemma: man vill leva i Sverige för att ta del av dess välfärd, men inte dess kultur och värderingar. Dessa familjer vill ha ett välfärds-Sverige där man kan leva ostörd i en muslimsk enklav eller en möjlighet att flytta tillbaka till sina hemländer och ta med sig den svenska välfärden. Vissa, som Yasri Khan, arbetar för att förändra Sverige så att det går att leva ”halal” medan andra, som vissa av mina gamla somaliska vänner, tittar efter en lösning där man kan leva i Somalia med svenska bidrag.
Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal:
Source