Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909
Hettan har slagit till. Vissa, som lider av klimatångest, ser det som en bekräftelse av barnprofeten Greta Thunbergs visioner om världens undergång. Det gäller dock att hålla huvudet kallt.
Greta talade nyligen i Victor Hugo-salen i nationalförsamlingen i Paris. Det finns en dikt av Hugo som i svensk översättning heter ”Armodets barn”. De två första verserna lyder:
Tag vara på de små! Fast ringa vorden
den allra minste är af Gud ändå.
Och barnen voro, förr’n de skänktes jorden,
små ljus helt visst i himmelns blå.
Vår värld ej skrämmer bort dem, hur hon larmar,
ty Gud har själf dem gifvit oss till tröst.
De småle: det är Han, som sig förbarmar.
De jollra, och du hör Hans röst.
När barnen jollrar, hör du Guds röst. Hugo tänkte väl inte göra barn till profeter i bokstavlig mening, som Gretas anhängare har gjort. Dikten handlar snarare om att vi föräldrar, tyngda av den vuxnes alla problem, får ro och tröst, när vi betraktar våra små änglalika barns leenden.
Ro och tröst är fjärran från Gretas budskap: hennes ”joller” är ämnat att framkalla skräck.
Hur som helst, när nu många klagar över värmen, så kan det vara lämpligt att påminna om nordbornas kärlek till solen. Den kärleken går långt tillbaka: på våra hällristningar från bronsåldern kan man se många hjul som kan tolkas som solsymboler. På den tiden var det mycket varmare än idag. Det var en lysande tid: både bronsen och solen lyste med en härlig glans.
På 500-talet berättar den östromerske historikern Prokopios om det märkliga landet Thule, det vill säga den skandinaviska halvön. Vid sommarsolståndet gick solen inte ned under 40 dagar, och vid vintersolståndet inte upp under lika lång tid.
När Thulefolket varit utan sol i 35 dagar, brukade de skicka spejare upp på fjällens toppar för att se efter, om solen snart skulle återvända. När solen hade setts, uppstod stor glädje och årets största fest firades: en ljus solfest i vintermörkret.
Trots att denna händelse ägde rum varje år, var enligt Prokopios nordborna rädda för att solen inte skulle komma tillbaka och ett evigt mörker skulle lägga sig över världen. Den romerske historikern avslutar sin korta rapport med orden: sådana är thuliternas seder.
Vår största fest, julen, var från början sannolikt en fest för att fira solens återfödelse vid vintersolståndet. Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre.
På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”
Som bekant är veckans första dag uppkallad efter solen och förr talade man om söndagsbarn såsom särskilt lyckligt lottade. I Nordisk familjebok kan man läsa:
Enligt den forngermanska, ännu mångenstädes fortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda människor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar.
Jag vet inte på vilken veckodag Greta är född, men i stället för att se andar, så ser hon koldioxid i luften med blotta ögat. Detta enligt föräldrarnas, Malena Ernman och Svante Thunbergs självbiografiska bok Scener ur hjärtat:
Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.
Arma barn! Jag kommer att tänka på titeln till en av Victor Hugos kändaste romaner: Les Misérables eller Samhällets olycksbarn.
Nej, i stället för skräck, känn glädje över det vackra vädret och sjöng en sång till solen. ”Dig jag sjunger en sång, Du högtstrålande sol!”, så inledde Esaias Tegnér sin dikt ”Sång till solen”.
Source