Rue Cortot på Montmartre

Den här bloggen heter Nya Il Convito efter den gamla Il Convito/Al-Nadi, en arabisk-italiensk tidskrift som gavs ut i Kairo i början av 1900-talet. Konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) var redaktör. Två återkommande ämnen på Nya Il Convito är agueliana och upsaliana, det vill säga vi tar upp saker som rör Aguéli och saker som rör Uppsala.
Hösten 1888 skrivs Aguéli in på Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom i Stockholm, sedermera benämnd ”Palmgrenska skolan” efter dess grundare och rektor Edvard Palmgren (1840-1910). I klassen under gick den fyra år yngre Axel Erdmann (1873-1954), som i likhet med Aguéli gick och drömde om en framtid som konstnär. ”Men ingen av dem anade att den andre i all hemlighet satt och tecknade och att de ett par år senare skulle bli intima vänner i ett glatt konstnärslag”, skriver Gauffin i sin biograf Ivan Aguéli (1940-41).
I januari 1892 började Aguéli studera vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm. Där undervisas han först av Anders Zorn, med vilken han inte kommer överens. Senare av Richard Bergh. De fann varandra direkt. Aguéli hade tillbringat ett år i Paris och var full av idéer som han diskuterade med sin lärare. Aguéli är social och utåtriktad, en ”Fridolin”, och blir medelpunkten i en krets elever. Skolkamraten från Palmgrenska blir nu hans klasskamrat och vän. Erdmann skrev ner sina minnen från tiden:
”Arg, kvick, sensuell, ytterligt intensiv, oppositionell emot allt gammalt och av samhället erkänt, blev han snart ledaren för ett gäng av fem kamrater: Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Arthur Bianchini, Knut Åkerberg [som i februari 1892 återkommit från Paris] och undertecknad. Övriga kamrater på målarskolan, Ernst Küsel, Gösta von Hennigs, Aron Gerle m. fl. togo ej så starkt intryck av honom och betraktade honom nog som mer eller mindre rubbad.”
”Av utomordentlig betydelse för mig blev att jag genom Aguéli kom att förstå och älska Egyptens och Japans konst. Vi gingo tillsammans till Kungliga Biblioteket, Konstakademiens och Slöjdskolans bibliotek, där A. snokade fram bokverk med reproduktioner av sådan konst. Han introducerade oss också, hela gänget, hos Georg och Hanna Pauli, för att visa oss Ernst Josephsons teckningar från hans sjukdomsperiod, vilka vi, åtminstone delvis, hänfördes av.”
Aguéli lärde kamraterna en ny sed, att sitta på golvet. Gauffin menar att det berodde på hans ”kärlek till Österlandet”:
”En gång på hösten 1892 hade Erdmanns fader, statsgeologen, som hade ett milt farfarsaktigt överseende med och sympati för sin sons målarekamrater, bjudit dem alla på sexa på Du Nord, med punsch och rökverk efteråt, så mycket man önskade. Stämningen var följaktligen hög, och naturligtvis måste man slå sig ned på det aguéliska sättet. Det väckte kyparens ej ringa häpnad, när han efter en paus i serveringen fann de unga herrarna bekvämt lägrade på golvet i kaféets hörn.”
Hôtel du Nord (även Restaurang du Nord) var en populär restaurang på Kungsträdgårdsgatan 8, granne med dåvarande Kungliga Dramatiska Teatern och nära Operan. Byggnaden revs den revs 1912 för att ge plats då Stockholms Enskilda Banks palats.
Mot slutet av 1892 återvänder Aguéli till Frankrike. I den svenska skulptrisen Molards hem, den kända ”Molards salong”, blir Aguéli bekant med Marie Huot: poet, teosof och djurrättsaktivist. Hon blir hans beskyddarinna under resten av hans liv. I april 1893 reser den tjugoårige Axel Erdmann till Paris på bildningsresa, men också för att träffa vännen Aguéli, som är tänkt att bli hans guide. Aguéli bodde i ett rum på nedre botten på 16 rue Cortot på Montmartre, högst uppe på la Butte bakom Sacré Coeur.
Montmartre, konstnärernas och poeternas kvarter! Det hade fått sin prägel redan under 1800-talets senare hälft, då konstnärer som Edgar Degas, Auguste Renoir, Édouard Manet, Vincent Van Gogh och Henri de Toulouse-Lautrec förevigat dess gatu- och nöjesliv i sina målningar. År 1893, det var året som Toulouse-Lautrec målade cancan-dansösen Jane Avril!
”Det befanns, berättar Erdmann, vara ett litet rum med tegelgolv, högst 2 eller 2 ½ meter i fyrkant. Ej en enda möbel, ej ett bord, en stol eller ens en säng. Blott en massa gamla böcker med vilka man bäddade under huvud och knän – folianter, religionsurkunder på, som Aguéli upplyste, hebreiska, ryska, grekiska och sanskrit.”
Så skulle Aguéli visa vännen Paris. ”Han förde mig”, skriver Erdmann, ”till Louvren, Cluny och framför allt till musée Guimet och gav mig en verklig kurs i synnerhet på det första och sistnämnda museet, oändligt väckande och värdefullt, men så despotiskt och opsykologiskt, att jag stundom föll samman av trötthet.”
Erdmann stod inte ut många nätter på kinesandet på rue Cortot utan flyttade till ett litet hotell i grannskapet. Men i längden blev det, menar han, olidligt med Aguélis ”despotism”, och han bestämde att göra egna turer i staden. En kväll när Erdmann tittade in i Aguélis lilla kyffe fann han värden ligga sjuk, utsträckt på sin bokhög, som vanligt utan lakan eller täcke men med slängkappan över sig. Erdmann blev helt förskräckt och erbjöd sig att hämta läkare, men Aguéli avböjde otåligt – det enda han önskade var att få vara i fred.
”Men innan du går”, sade Aguéli, ”kan du göra mig den sista tjänsten.” ”Den sista tjänsten?!” ”Ja, du kan ta fotogenkannan där i hörnet och slå ut innehållet i en cirkel omkring mig på golvet till skydd mot vägglössen.” Erdmann gjorde som han blivit tillsagd. En stark fotogenlukt spred sig i rummet. ”Fy tusen, vilken stank! Slå upp fönstret!”
Erdmann lydde. Det var oväder ute. Åskmolnen urladdade sig över staden djupt därnere, regnet forsade utför de branta gatorna på la Butte Montmartre. Och bakom i mörkret, halvkvävd av fotogenstanken, låg den underligaste av bohemer, huttrande av feber under sin nötta slängkappa på sin hebreiska bibel, sin koran och sin Swedenborg. ”Sannerligen”, avslutade Erdmann sin berättelse, ”det var en stämning så intensiv, att den aldrig kommer att gå ur mitt minne.”
I Svenskt konstnärslexikon, vol. II, läser jag att de flesta av Axel Erdmanns oljemålningar behandlar Stockholmsmotiv. Hans stil var närmast impressionistisk, och i Stockholm i början av 1900-talet, menar artikelförfattaren, fanns ingen så skicklig gatumålare som Erdmann. Utom stadsvyer från Stockholm har Erdmann även målat liknande sådana från Göteborg och Uppsala (!). I anslutning till artikeln hittar jag också en teckning daterad 1902 av Olof Sager-Nelson 1902, en annan av Aguélis vänner. Den visar Erdmann i ”orientalisk” dräkt!
I teckningen ser man Erdmann röka pipa. Måhända lärde Aguéli sin yngre vän inte bara att sitta på golvet och att älska den österländska konsten, utan även att röka hasch och opium. Det finns många berättelser om Aguélis drogbruk. Skulptören William Zadig (1884-1952) tillhörde den svenska konstnärskolonin i Paris mellan åren 1908 och 1912. Den 27 maj 1948 publicerar Sydsvenska Dagbladet några av hans minnen, ”I konstnärskrestar i Paris”:
”Aguéli hade under sin långa vistelse i Orienten blivit alldeles genomsyrad av den österländska kulturen och han övergick till muhammedanismen. Denna lära förbjöd honom att förtära spritdrycker, men däremot hade han ingenting emot att i berusningssyfte någon gång använda ’haschisch’. Han gjorde t.o.m. propaganda därför bland oss yngre. Vid ett tillfälle berättade han att han just erhållit äkta alldeles färsk ’haschisch’, och bad mig sammankalla några vänner efter middagen, då vi skulle försöka detta preparat. Jag fick ihop några stycken. Aguéli höll först ett litet föredrag om ’haschisch’, om dess underbara verkningar, om olika hallucinationer, praktfulla fantasispel och alldeles särskilt de erotiska föreställningarna, som infinna sig och spela en framträdande roll. Man blir frigjord från alla bekymmer och en intensiv lycksalighetskänsla infinner sig, som sedan slutar med djup sömn varur man efter några timmar vaknar i ett strålande välbefinnande.”
På samma gata, Rue Cortot 12, ligger idag Musée de Montmartre. Jag besökte Montmartre och Rue Cortot den 28 juli 2017. Till det yttre har inte mycket förändrats sedan Aguélis tid på 1890-talet.

Source