Tidigare i augusti tilldelades klimatprofeten Greta Thunberg utmärkelsen ”The game changer of the year” – årets nyskapare – av det brittiska herrmagasinet Gentleman’s Quarterly. Priset skapades för Greta och hon är den första som får det.
Greta äras också genom att få pryda magasinets omslag. På bilden ser hon sträng ut, pekar mot betraktaren med en dömande gest stirrar med kall blick. På hennes svarta kavaj står skrivet ”Can you hear me?”
Vad Gentleman’s Quarterly är för slags magasin har jag ingen aning om. Jag har aldrig hört talas om det innan de bestämde sig för att dela ut ett pris till Greta. En Facebookvän gjorde mig uppmärksam på likheten mellan dessa omslagsbilder och en scen ur filmen Invasion of the Body Snatchers från 1978.
Det var intressant att Facebookvännen gjorde mig uppmärksam på just denna scen eftersom den har berört mig på ett speciellt sätt alltsedan barndomen. Jag nämner scenen ur Invasion of the Body Snatchers i min dikt ”Den kommande omänniskan” i diktsamlingen Skymning öfver Upsala från 2013. Man kan lyssna på dikten på YouTube här
Orsaken att scenen berörde mig beror nog på att den påminner om de mardrömmar där alla andra är likadana och man själv, drömmaren, är den enda avvikaren. Den påminner också om mardrömmar där människor man känner och står nära förvandas så att man inte längre känner igen dem.
I filmen invaderas jorden av en utomjordisk art. Men trots detta så är filmen mer en skräckfilm än en science fiction-film. Utomjordingarna tar över jorden genom att ersätta människorna med dubbelgångare. De ser ut som originalet men har förlorat sin personlighet.
I slutet av filmen återstår bara två riktiga människor. Det är då den ene, som spelas av Donald Sutherland, lyfter sin arm och pekar på den andre samtidigt som han ger ifrån sig ett fasansfullt skrik. Han är inte längre människa, utan en utomjording som bara liknar den han en gång var.
På samma sätt som utomjordingen i filmen pekar ut den riktiga, den levande människan, pekar den politiskt korrekte ut den oliktänkande med avvikande, egna åsikter. Och i stället för att resonera så ”skriker” han eller hon, det vill säga upprepar sina inövade floskler och skanderar sina slagord.
På så sätt finns det en likhet med bilden av den pekande klimatprofeten Greta. Hon pekar på dig och kräver att du inordnar dig i klimatetablissemangets tänkande. Det finns inget utrymme för diskussioner eller argument. Där finns endast det pekande fingret och ”skriket”.
Och ”skriket” är inte bara en varning riktad till dig som kritiskt tänkande individ utan den är också riktad till alla runtom omkring dig: ”Här är en politiskt inkorrekt person”. I Sverige betyder det att man ska hålla sig borta från honom eller henne. I diktaturer kan det betyda värre saker. Det är båda fallen en skrämmande upplevelse att bli utpekad.
Slutscenen i Invasion of the Body Snatchers:
Frågan ”Can you hear me?” på hennes kavaj antyder att Gretas meningsmotståndare inte kan eller inte vill lyssna. De är okunniga eller illvilliga. Det är liksom otänkbart att förnuftiga och kunniga människor av god vilja lyssnar på Greta, men inte håller med.