I kultfilmen Tillbaka till framtiden från 1985 bygger den excentriske uppfinnaren ”Doc” om en bil till en tidsmaskin. Maskinen drivs med plutonium som Doc snott av libyska terrorister. I en känd scen blir Doc och hans unge vän Marty (Michael J. Fox) hittade på en parkeringsplats.
Doc blir skräckslagen och ropar: ”Oh my God. They found me. I don’t know how, but they found me. RUN FOR IT, MARTY!!”
Marty: ”Who? Who?!”
Doc: ”Who do you think?! THE LIBYANS!!!”
De arga libyerna skriker på arabiska medan de kör mot Doc och Marty i en minibuss. En av dem skjuter ner Doc med sin AK-47, men när han ska göra slut på Marty också klickar vapnet: ”Damn Soviet gun!”
Vi kan vara glada för att även verklighetens terrorister klantar ibland, som Taimour Abdulwahab i Stockholm. Han hade byggt en bomb som kunde ta livet av cirka 40 personer, men han lyckades bara döda sig själv.
Detta var alltså 1985 när diktatorn Khadaffi ännu styrde Libyen. Det fanns libyska terrorister på den tiden. De var mordiska och galna, men inte lika mordiska och galna som Al-Qaida, och sedan Islamiska Staten (IS).
Den så kallade arabiska våren, som hyllades i västmedier, ledde till att Khadaffis skurkregim ersattes av ett kaos där jihadisterna kunde härja ganska fritt. Dessa såg revolutionen i Libyen som en av flera fronter i ett globalt, religiöst krig.
Libyerna dödade Doc för att han snott deras plutonium, inte för att han var otrogen.
Vem hade, när Tillbaka till framtiden gick på bio 1985, kunnat tro att arabiska terrorattacker skulle bli en del av vardagen i västvärlden? Den där scenen med libyerna som kör omkring i en volkswagen och mejar ner folk ter sig inte längre otrolig i London, Paris eller Berlin.
Den 5 april 1986 bombade libyska terrorister ett diskotek i Berlin. Men det var inte för att döda otrogna på måfå. Det var för att döda amerikanska soldater som brukade hänga där. Hemskt och ondskefullt, ja, men inte lika hemskt och ondskefullt som bombningen i Manchester 2017.
Självmordsbombaren Salman Abedi hade libyskt ursprung. Hans föräldrar fick asyl i Storbritannien i början av 90-talet eftersom de var förföljda av Khadaffi. Varför var de förföljda? För att de var demokrater? Nej, för att pappan, Ramadan Abedi, ville ersätta Khadaffi med en islamisk talibanstat.
När den så kallade arabiska våren bröt ut i Libyen åkte Ramadan Abedi tillbaka för att slåss med rebellerna för sin islamistiska drömstat, påhejade av naiva västmedier. De ville alltså inte ha bort Khadaffi för att han var en diktator, utan för att han inte var en islamistisk diktator. Khaddafis gröna bok skulle bytas ut mot Koranen.
Sonen Salman var också i Libyen och slogs. ”Under skolloven brukade han resa till Libyen för att hälsa på sin familj och då anslöt han sig till trupperna som slogs mot överste Gadaffi”, berättar en tidigare klasskamrat.
”Han hatade den mannen. Han berättade en gång för mig att han ville döda honom, och döda honom med sina egna bara händer.”
Salman och andra libyska jihadister hatade Khaddafi för att han var en dålig muslim som inte styrde enligt islamisk lag. Hur mycket borde de då inte hata de otrogna regeringarna i väst? De som inte ens försöker styra enligt islamisk lag. De som inte ens tror på Koranen.
När vi tar inte flyktingar måste vi fråga oss om det kan finnas en rimlig anledning till att regimen i hemlandet, hur skurkaktig den än är, vill låsa in dem. De kan vara så, som i fallet familjen Abedi, att de faktiskt utgör ett hot.
Som svar på diskoteksbombningen i Berlin, bombade Reagan Tripoli. Reagan gillade förresten Tillbaka till framtiden. Han citerade åtminstone ur den i sitt ”State of the union”-tal 1986:
Never has there been a more exciting time to be alive — a time of rousing wonder and heroic achievement. As they said in the film ”Back to the future”, ‘where we’re going, we don’t need roads.
Hur ska vi svara på jihadattackerna som nu drabbar västvärlden? Jihadisterna finns ju här mitt ibland oss. Reagan hade det lättare. Where are we going?
Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)