När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. Agendan är tydlig.
Idag den 16 juli 1212 utkämpades det stora slaget vid Las Navas de Tolosa. Slaget blev en vändpunkt i reconquistan, den långa spanska återerövringen av Spanien. Alfons VIII av Kastilien ledde tillsammans med Sancho VII av Navarra, Peter II av Aragonien och Alfons II av Portugal korståget mot muslimerna. Dessa leddes av den almohadiske kalifen Muhammad an-Nasir. De kristna vann och sedan föll de muslimska väldet snabbt samman. Så småningom återstod bara Granada som befriades år 1492.
Almohaderna kallas de på svenska, los almohades på spanska, les almohades på franska. På arabiska hette de al-muwaḥḥidun, ett ord som betyder monoteister. Men alla muslimer är ju monoteister, så varför kallade de sig så? För de var stränga, puritanska muslimer som ansåg att andra muslimer inte var tillräckligt rena i sin monoteism. Det var en väckelserörelse som ville återställa islam till sin ursprungliga renhet, ungefär som salafisterna idag. Allt som luktade ”avgudadyrkan” måste utplånas. Detta var alltså en rörelse som var intolerant mot den tidens vanliga islam, föreställ er då hur den betraktade den katolska européer med sin dyrkan av människan Jesus som Gud.
Om almohaderna inte besegrats av de kristna européerna hade mycket av det vi betraktar som typisk spansk kultur inte existerat idag. Ingen El Greco inom måleriet. Det hade varit som i almohadernas hemland Marocko. Där finns ingen bildkonst att tala om. Om du går in på wikipedia och läser om marockanska konstnärer finner du för det första att de är väldigt få och för det andra att alla är födda på 1900-talet. De är beroende av sekularisering och påverkan från väst. Flera av dem flyttade till väst eller hade stor del av sin publik där.
I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. På grund av mångkulturalismen möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.
Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.
Känslan av gemenskap mellan européer över nationsgränserna föddes ur konflikten med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.
Konflikten är inte längre något man bara läser om i historieböcker. Den har blossat upp på nytt fem hundra år efter Granadas fall. Det blev vi påminda om i augusti förra året då fem jihadister med marockanskt ursprung gick till attack i Barcelona. Och låt oss inte glömma bort den oerhörda jihadistattack som ägde rum i Madrid den 11 mars 2004. Vid attentatet dödades 191 personer och 2050 skadades.
Jihadisterna hade placerat ut bomber vid tre olika tågstationer. Den 3 april dog flera misstänkta jihadister när de sprängde sig själva till döds hellre än att ge upp. En av dem var tunisiern Sarhane ben Abdelmajid Fakhet, en fanatiker som tros ha varit ledaren.
Alla 27 män som var inblandade i attacken var marockaner, förutom tre algerier, en egyptier, en tunisier (ledaren) och en libanes.
Jihadisterna lyckades genom sin terror påverka Spaniens utrikespolitik. Den borgerliga Partido Popular-regeringen förlorade valet som hölls den 14 mars. Socialistpartiet kom till makten och drog tillbaka Spaniens trupper från Irak.
De fruktansvärda scenerna från Barcelona i augusti förra året påminde om en krigszon. Och tyvärr kan jag inte säga att det kommer att gå över, att det kommer att bli bättre. Jag tror att det kommer att bli mycket värre. Jag tror att vi kommer att få se scener i Paris, London och Stockholm som påminner om vad vi sett från inbördeskrigets Syrien. Jihadister beväpnade med AK-47:or som håller byggnader, som tar gisslan, som genomför militära operationer.
Varför tror jag det? För när vi flyttar miljontals människor från islamvärlden, utan att skilja på bra och dåliga, och de etablerar parallellsamhällen här. Ja, då flyttar vi islamvärlden med dess konflikter till Europa. Europa blir, på grund av migrationen och bristen på assimilering, mer och mer som islamvärlden. Och våra politiker vill inte se detta. De vill inte tänka framåt.
När jag skriver så här är det alltid någon som invänder att alla muslimer inte är fundamentalister. Och det är sant. Alla är inte fundamentalister, men många är det. Och en muslimsk fundamentalist är inte som en kristen fundamentalist. För i islam finns läran om jihad, heligt krig, och teokratin, idén om en islamisk stat. Jag är ateist och tror inte på någon religion, men jag har varit muslim och kan konstatera – och det kan vem som helst som undersöker saken – att islam och kristendom är två helt olika religioner som bidragit till att skapa helt olika kulturer. Spanien har El Greco. Det har inte Marocko.
Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal: