I ett inlägg på sin blogg den 27 augusti i år, ”Jag älskar dig, Sverige”, berättar författaren Katerina Janouch om en bilfärd i Skåne: ”Skogar, åkrar, de karaktäristiska blå och gröna skyltarna, röda stugor, lador och hukande vita kyrkor vars spetsiga torn sticker ut mot himlen. Solen står högt och bilen spinner på vägen och plötsligt fylls jag av en stark kärlek till det här landet jag just nu kör igenom.”
Vi är nog många som delar denna känsla. Jag har känt den när jag varit ute och kört en vacker sommardag i det svenska landskapet. Det kan vara så vackert att det gör ont i själen. Detta är vårt hem.
Under många år var jag muslim och då var det fult att älska Sverige. Det spelar ingen roll vad vissa ledare säger utåt i mainstreamedierna: i moskéerna är muslim och svensk motsatser. En svensk är inte muslim. Att ”bli svensk” är någonting dåligt, det betyder ungefär ”att förfalla”.
Det finns ett fåtal svenskar som konverterat till islam, men de räknas liksom inte som svenskar, de blir ofta ”adopterade” av sin maka eller makes etniska grupp. De svenska konvertiteterna är som sagt väldigt få, så få att de varken ändrar karaktären på den svenska eller den muslimska gruppen. Islam är den minst omtyckta religionen i Sverige och att religionen spridits i Sverige beror enbart på invandring från islamvärlden.
När jag lämnade islam blev jag äntligen fri att bejaka min svenska kultur. Jag behövde inte bry mig om vad de rättrogna muslimerna skulle tycka om mig. Jag slutade svara muslimer som hälsade på mig med ”Assalam alaeikum” med ”Wa aleikum salam”. Jag sade hej i stället. De tittade snett på mig. Men det får de ta. Jag är svensk, jag är hemma och jag säger hej.
Janouch vet att vi är många som älskar Sverige: ”Det finns så mycket jag skulle vilja säga till landet som jag kallar mitt. Så mycket kärlek jag vill ge, så många råd jag har att dela med mig av. Jag må vara en enda individ, men jag vet att vi är många som älskar Sverige, som vill det allt gott, som aldrig tänker ge oss.”
Jo, vi är många och jag tror vi blir flera. För på något märkligt sätt verkar min egen resa från islam till svensk kultur ha skett parallellt med en större förändring som Sverige genomgår – från okritisk underkastelse under mångkulturalismen till att börja våga stå upp för det egna kulturarvet och den egna identiteten. Jag blev trött på att det alltid var jag som skulle anpassa mig. Jag skulle lära mig arabiska. Jag skulle lära mig Koranen. Jag skulle äta med höger hand. Jag skulle fira eid. Det var aldrig tal om att muslimerna skulle kunna lära sig något av mig som svensk. Trots att vi är i Sverige.
Vi kanske kunde ha en kväll i moskén där jag fick berätta lite om hur vi svenskar firar jul? Det går inte för sig. Men i de svenska kyrkorna tvekar man inte att bjuda in imamer som får berätta om islam.
Nu när jag inte är muslim kan jag gå på kräftskivor hur mycket jag vill. Och dricka snaps. Kräftorna kräva ju dessa drycker. Här är en snapsvisa till melodin O Tannenbaum:
Ett kräftkalas, ett kräftkalas,
det är ett kalas med fulla glas.
Men finns det bara tomma glas,
så är det inget kräftkalas.
Ett kräftkalas, ett kräftkalas,
det är kalas med fulla glas.
Det är känt att muslimer inte får dricka snaps. Men många muslimer får inte heller äta kräftor. För shiamuslimer är kräfan haram, alltså förbjuden. Den är också haram för sunnimuslimer som tillhör hanafi-riktningen. Det är faktiskt den största riktningen och dominerar i Turkiet, länderna i Kaukasus och på Indiska subkontinenten. Jag rekommenderar även denna visa, om glädjen över att slippa vara muslim, till melodin Idas sommarvisa:
Muslimen som bor i Arabi land
Han smusslar med sin arabesk
Och hembrännar´n blandar av jäst och vann
Och socker i lönndom sin mäsk.
Den ene han hotas av sin Koran,
Den andre av ting och polis
Men ingenting hotar en lutheran
Som dricker till Bolagets pris.
I tidningen Kalmar kunde man den 11 september 1909 läsa:
”Kräftan kan äfven begagnas till kräftkalas ute i det fria på vackra höstkvällar med mycket månsken, kulörta lyktor, unga damer och flirt.”
Damer och herrar som sitter tillsammans, pratar och skrattar, kanske till och med flörtar. Det är något vi tar för givet i Sverige. Men det är haram i islam. Och i flera islamiska länder är sådana här sittningar inte möjliga förutom bakom lykta dörrar.
Dessa saker, som de flesta svenskar som aldrig har varit muslimer, ser som självklarheter, är för mig dyrbara. Därför att jag har upplevt ett liv utan dem. Visst kan man som muslim smussla. Men det är knussligt, låt kärleken blomma ut!
Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Bli månadsgivare på Patreon
Donera via Paypal:
Source