Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.
Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.
Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.
Jag börjar bli en gammal man (mina 20-åriga vänner kallar mig ”confused boomer”), så jag förknippar ordet NPC med bordsrollspel snarare än datorspel. Det är sådana där man sitter runt ett bord, berättar en berättelse tillsammans och slår tärningar. Man låtsas för det mesta vara hjältar i en fantasy-värld. Chips och cola hör också till. Då var NPC:erna de figurer som styrdes av spelledaren eller domaren, medan PC:erna var figurerna som man själv och ens kompisar spelade. På svenska sa vi spelperson (SP) och spelledarperson (SLP).
Det här är 80-talsnostalgi för mig. Eliot och hans vänner spelar rollspel i filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982):
Det som gjort den här memen så farlig är att den ligger så nära sanningen. Trycker man den knappen får man det svaret, trycker man på den där knappen, får man det svaret. NPC-memerna består ofta av identiska streckgubbar (han kallas Wojak) som upprepar pk-fraser, eller så har man klistrat in ett streckgubbeansikte på någon vänsterperson. Det ska visa att de inte har någon egen vilja eller personlighet.
Rättvisekrigarna känner igen sig, men eftersom de (liksom islamfundisarna) saknar humor kan de inte le åt sig själva utan blir kränkta och arga. Och när de blir arga beter de sig precis som karikatyren i memen och kallar sina meningsmotståndare för nazister och rasister. Så gör de sig själva till ammunition åt fienden och stoff för nya memer. Och så länge de fortsätter så här, så kommer de att bli kvar i skyttegravarna medan The Deplorables rycker fram.
En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande” och säger med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.
De här NPC-memerna är ofta både roliga och träffsäkra, vilket kan förklara att de spridits som en löpeld på nätet den senaste månaden. Vänstervridna Twitter har reagerat genom att blockera NPC-konton så fort de dyker upp. Frågan är bara hur de ska kunna skilja mellan parodikonton, alltså konton som gör parodi på rättvisekrigare och pk-ister, och verkliga pk-istkonton. De är ju så lika.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)