I Sverige 2018 gäller inte dödsstraffet, säger den måttfulle imamen. Men hur är det med Sverige 2025? Mot vilka mål strävar imamen med sitt idoga missionsarbete?
Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.
När Dagens Nyheter i våras (26/5) gjorde ett reportage om ex-muslimers situation, så blev Barakat intervjuad. Ex-muslimer drabbas av utfrysning, hot och våld. Barakat menade dock att sådana metoder var förståeliga, då det var viktigt att inte avfall från islam blir vanligare.
”Man försöker göra allt man kan för att det inte ska normaliseras. Och det förstår jag. Jag vill inte heller att det ska normaliseras. Men man ska inte använda otillåtna medel, som att hota med död och liknande.”
Det var ju skönt att han inte utfärdar en dödsdom mot mig som ex-muslim i Sverige. Men riktigt så bra är det inte. För sedan säger han att dödsstraffet för avfall faktiskt är en del av islams lag. Men att det bara kan tillämpas i ett islamiskt idealsamhälle: ”i Sverige 2018 gäller inte det”. Det betyder alltså att när Sverige blir ett islamiskt idealsamhälle, så ska jag avrättas. Åtminstone sju islamiska länder ligger nära det islamiska idealet, i den meningen att ateism i dessa länder är ett brott som är belagt med dödsstraff.
För mig som är öppen ateist och före detta muslim är den pågående islamiseringen av Sverige, förändringen från ett sekulärt, europeiskt samhälle med kristen tradition, till ett så kallat ”islamiskt idealsamhälle”, självklart något som oroar på ett särskilt sätt. Varje steg i denna riktning är ett steg bakåt.
I Sverige 2018 gäller inte dödsstraffet, säger den måttfulle imamen. Men hur är det med Sverige 2025? Mot vilka mål strävar imamen med sitt idoga missionsarbete?
Det är minst sagt motsägelsefullt hur vissa fundamentalistiska, islamiska imamer verkar för att hålla Sverige öppet för massinvandring av ”humanitära” skäl, samtidigt som de med sitt missionsarbete verkar för att göra Sverige mindre humanitärt, ja, kanske till och med ett land som vissa måste fly ifrån.
Det ska dock finnas en skillnad mellan Barakats islamiska idealstat och terrorgruppen Islamiska Statens (IS) försök att upprätta en idealstat i Syrien och Irak. För hösten 2015 så höll Barakat ett föredrag under rubriken ”Bekämpa ISIS!” I sitt föredrag betonade Barakat betonade att man som muslim måste hålla sig till sharia och ingenting annat.
Sedan påstod han att IS-staten inte tillämpade sharia på rätt sätt. På vilket sätt de gjorde fel var oklart. Men detta var alltså hans invändning mot IS: de följer inte sharia ordentligt! Att det skulle vara något fel på sharia fanns inte på kartan.
Ett annat oroväckande tecken var att flera gånger under föreläsningen kände sig Barakat nödgad att försäkra åhörarna om att trots att han kritiserade IS, så stod han på Koranens fasta grund och höll sig till sharia som enda rättesnöre. Det tycks alltså finnas en föreställning bland vissa muslimer att det är oislamiskt att kritisera IS. Och den föreställningen är tydligen så spridd att det är nödvändigt att bemöta den.
Barakat berättade också att flera muslimer avrått honom från att kritisera IS och frågat varför han inte kritiserar Ryssland och USA istället. Underförstått att IS inte är ett större problem än USA.
Det är en ganska vanlig uppfattning bland muslimer i Sverige, som jag själv stött på: den att IS visserligen inte är några änglar, men de är våra bröder i islam och därför bättre än de otrogna amerikanerna. Barakat försvarade sig mot den kritiken genom att säga att det ena utesluter inte det andra. Samtidigt som man kritiserar IS bör man kritisera USA. ”Jag tror inte att Gud är med Amerika”, konstaterade han.
Den måttfulle imamen Salahuddin Barakat fick mig att tänka på en berättelse ur Voltaires komiska roman Candide. I kapitel tolv förekommer en from och vältalig imam. Man skulle kunna kalla honom måttfull.
Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält och soldaterna bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:
”Översten som var en stor fruntimmerskarl förde med sig hela sitt harem och inlogerade oss i ett litet fort vid Azovska sjön där vi vaktades av två svarta eunucker och tjugo soldater. Man dödade massor av ryssar men de blev inte svaret skyldiga. Azov stacks i brand och flöt av blod och ingen hänsyn togs till kön eller ålder. Till sist återstod bara vårt lilla fort och oss tänkte fienden svälta ut. De tjugo janisjarerna hade svurit att aldrig ge sig. Den våldsamma hungern tvingade dem därför att äta upp våra två eunucker av rädsla för att annars bryta sin ed. Efter några beslöt de att också äta upp oss kvinnor.”
Då ingriper den måttfulle imamen:
”Då fanns det bland oss en imam som var mycket from och hade ett gott hjärta. Han höll ett vackert tal till soldaterna och övertalade dem att inte döda oss helt och hållet.”
”- Skär bara av den ena skinkan på var och en av dessa damer, sa han, och ni kan leva utmärkt gott! Om det blir nödvändigt att göra likadant om ett par dar så finns det ju en till. Ni blir hjälpta och himlen ska vara er nådig för en så barmhärtig handling.”
”Han var mycket vältalig och lyckades också övertyga dem, och så underkastade man oss denna hemska operation. Imamen behandlade oss med samma salva som man smörjer gossar med efter omskärelsen, men alla var vi nära att dö.”
Det här fick mig att tänka på vad som räknas som måttfullt respektive extremt. Det beror hela tiden på vad man jämför med. I jämförelse med terrorgruppen IS ledare, så är förmodligen Salahuddin Barakat att räkna som måttfull.
Bilden överst är en teckning från 1639 som visar turkiska soldater med europeiska slavar.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Source