Snart är det Halloween eller Allhelgonaafton, som det heter på svenska. Men få eller ingen använder det svenska ordet, för det är högtiden i amerikansk tappning som man firar. Det är något som kommit till Sverige genom amerikanska filmer och teveserier sedan 90-talet. (Halloween infaller imorgon den 31 oktober, allhelgonaafton infaller i år den 2 november).
Vissa har svårt för halloween. Det är kommersiellt, säger de. Det är ingen svensk högtid, säger andra. Jag tror inte det spelar någon roll vad man tycker. Halloween är här för att stanna. Handeln vill sälja saker (det handlar om cirka en miljard kronor) och ungdomar vill spöka ut sig (bokstavligen) och ha kul. Så det är bara att gilla läget.
I tidskriften Populär historia 11/2010 kan man i artikeln ”Spår av forntidens kalender” läsa att den irländska halloween-traditionen, som är bakgrund till det amerikanska firandet, kan ha påverkats av det fornnordiska höstblotet. Det ska ha infallit vid fullmåne oktobers slut. På de brittiska öarna, förklarar artikelförfattaren, motsvaras höstblotet av samain, sommarens slut:
”Samain var, liksom höstblotet, ett nyår, gränsen mellan nytt och gammalt då porten till andra sidan öppnades och de levande kom i kontakt med allsköns monster och döda. När utspökade och otrevliga ungar under det mer sentida halloween ringer på dörren nästa gång är det alltså inte bara att avfärda som ett kommersiellt påhitt från Amerika. Det kan med lite god vilja ses som en återupplivning av det gamla nordiska höstblotet.”
Hur det än är med den här historiska förbindelsen, så tror jag att det har föga betydelse för oss. Det är den amerikanska versionen, känd genom populärkulturen, som utgör vår bild av halloween. Och det är väl bara trevligt. Det jag kan ha svårt är de rena skräckinslagen – jag föredrar rysningen framför skräcken.
Folk har gnällt över amerikaniseringen i mer än sjuttio år nu. Vad har de uppnått? Jag tror att det är bättre att bejaka förändringen och se till dess goda sidor. Jag har märkt att biblioteken ställer fram passande böcker inför halloween. Många riktigt fina verk. Halloween kanske kan erbjuda unga människor ett tillfälle att upptäcka Poes, Dickens och Oscar Wildes spökhistorier. Varför inte samla familj och vänner och högläsa Poes dikt ”The Raven”. (Se Gustave Dorés illustration från 1884).
En tanke i halloween-tider är varför vissa kulturer har större påverkan på oss än andra. För några år sedan läste jag en kurs vid Uppsala universitet som hette ”Den mångkulturella skolan”. Jag hade tänkt utbilda mig till lärare i svenska för invandrare. I vår lärobok, som var skriven av sociologen Jonas Stier, tog han upp halloween-firandets spridning i vårt land.
Stier konstaterar att kulturer alltid har påverkat varandra. ”Samtidigt”, skriver han, ”ska vi komma ihåg att det sällan är fråga om en symmetrisk påverkan. Tänk bara på hur den amerikanska kulturens spridning över världen och genomslag i människors livsstilar är långt större än till exempel de samiska eller iranska kulturernas.”
Vad betyder det att det ”sällan är fråga om en symmetrisk påverkan”? Jo, att vissa kulturer påverkar mer än de påverkas, medan andra påverkas mer än de påverkar. I Sverige lever numera tusentals människor med rötter i Iran. Många av dessa firar norouz för att välkomna våren. Den där högtiden då man skuttar över brasor. Det bor faktiskt fler människor med iransk bakgrund i Sverige än med amerikansk. Ändå firar vi halloween, men inte norouz.
När jag bodde i Kenya märkte jag att swahilierna, de swahilitalande muslimerna på kusten, hade liten eller ingen kunskap om andra afrikanska kulturer. Detta trots att de levde i samma städer, delade samma ytor, handlade i samma affärer. Istället var swahilierna påverkade av arabisk kultur. Detta trots att de bor mycket få araber i Kenya. Men på grund av swahiliernas islamiska tro och en föreställning om att höra till en gemensam arabisk, islamisk kultursfär, var de mottagliga för påverkan.
Närhet mellan människor behöver inte omedelbart betyda utbyte av tankar. I Kenya kunde jag alltså se hur grannar med olika kulturer kunde bo i samma kvarter, till och med i samma hus, utan att veta någonting om varandra språk och kultur. Jag har sett samma sak i Sverige. Vi kan bo i samma hus som iranier i år efter år utan att lära oss ett ord persiska eller börja fira norouz. Däremot kan vi, utan att någonsin ha träffat en verklig amerikan, känna närhet till den amerikanska kulturen och tillägna oss amerikanska sätt att tänka och tala. Många svenskar tycker helt enkelt att amerikaner är ”coola”.
Som Stier skrev: kulturell påverkan är asymmetrisk. Vi låter oss påverkas av den kultur vi ser upp till och inte av andra, som vi inte ser upp till i lika hög grad. Det gäller förstås även vissa invandrare i Sverige som kan leva här år efter år utan att lära känna den svenska kulturen. Jag har träffat invandrare som har bott här i tjugo år eller mer utan att någonsin ha firat jul eller midsommar.
Därför tror jag att kulturell påverkan handlar minst lika mycket, kanske mer, om inställning som om fysisk närhet. Det kan finnas ett fysiskt avstånd mellan kulturer, så kan det finnas ett mentalt. Det mentala är svårare att överbrygga.
Inger Lindberg är professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. I sin småskrift Andraspråksresan (2004) vittnar hon om att ”kulturellt avstånd” kan verka hämmande på vissa invandrares inlärning av det svenska språket.
”Om inlärarna kommer från en kultur som i olika avseenden skiljer sig starkt från den i det nya landet kan detta även påverka språkinlärningen, som ju också innebär mötet med en ny kultur och nya sätt att se på världen.”
Man skulle kanske kunna säga att om man inte ”ser upp till”, eller åtminstone upplever en ”mental närhet” till en kultur är sannolikheten större för att man inte ska vara lika mottaglig för påverkan. Det kan till och med vara så att man känner sig frustrerad och otrygg, menar Lindberg. Det som för vissa kan upplevas som att vinna en ny kultur kan för andra, om dessa kulturer tycks stå i motsättning till varandra, snarare upplevas som en risk att förlora sin egen kultur.
Amerikaniseringen sker alltså trots det fysiska avståndet till Amerika, och trots att det bor väldigt få amerikaner i Sverige. Samtidigt bor det hundratusentals troende muslimer i Sverige utan att deras högtider har fått någon som helst spridning i svensk mainstream. Eid är ingen grej.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)
Source