Idag är det den 6 november och Gustaf Adolfs dag. Det är en av mina favorithögtider. Det är så stämningsfullt med facklor och fanor i höstmörkret. Jag började eftermiddagen på den konservativa studentföreningen Heimdal. Där åt vi bakelse med kaffe och punsch. Jag hade på mig min blå studentmössa (den ska vara blå på vintern, vit på sommaren). Till denna välsmakande treenighet avnjöt jag en kubansk cigarr, närmare bestämt den prisvärda Quintero Brevas. Mjuk, söt kakao med en förnimmelse av jord… Mmm. Man känner sig som en conquistador som kämpat sig genom djungeln, funnit Eldorado och sedan äntligen fått lägga sig att vila med drömmar om ära och rikedom hemma i Spanien.
Jag fick också äran att deklamera Snoilskys dikt ”Lützen” som börjar så här:
De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.
Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.
Liknelsen ”som brickorna på ett bräde” faller i god jord hos en tennsoldats- och brädspelsnörd som jag själv. Det finns faktiskt ett svenskt brädspel som heter Lützen där man använder brickor. De svenska är blå, papisterna är röda. Det designades av Anders Fager och kom ut 1983. Fager är numera mest känd för sina skräckhistorier. I december 2014 skrev jag om hans roman En man av stil och smak.
Här är en tärning också:
Soldaten blint in i faran går,
Att döda och dö är hans gärning,
Men fältherrn han ser, huru spelet står,
Och kastar sin tunga tärning.
Själv har jag ingen svensk tennsoldatshär, men väl en kejserlig under Wallensteins befäl. Jag tycker den mörkröda färgen är så vacker – och fanorna med den svarta dubbelörnen mot gul botten. Dikten ”Lützen” är förresten hämtad ur Carl Snoilskys samling Svenska bilder (1884).
Därefter gick vi vidare till obelisken i Odinslund, som restes av Karl XIV Johan för att hedra Gustav Adolf den store. Studenterna tågade med facklor och fanor från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Framför obelisken framförde Allmänna sången Heidenstams ”Sverige” och psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”.
Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Här är ett videoklipp:
En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vår historia. På Gustaf Adolfsdagen minns vi upsaliensare numer framför allt hans betydelse för universitet. Det har blivit mycket viktigare än hans roll som protestantismens försvarare, militär nytänkare och stormaktsbyggare. Men det står förstås var och en fritt att komma ihåg just den sida av kungens gärning som man själv uppskattar. Gustav Adolf hade både bra och dåliga sidor, men om hans stora betydelse för Sverige råder ingen tvekan. Flera av mina katolska vänner deltog till exempel vid ceremoni i Odinslund. De är inte långsinta…
I en av Gunnar Wennerbergs mest älskade gluntsånger heter det att Uppsala är bäst, ”bättre än någon annan fläck på hela jorden” och att fanns det en bättre plats ”så är det på en annan planet”. Ingen annan stad i Sverige har ett lika traditionellt och samtidigt levande studentliv. Det går att festa både dag och natt. Detta, att Uppsala är så bra som det är, har vi Gustav Adolf att tacka för. Inte bara honom, men ändå.
Ett sätt att levandegöra historia, som är roande om inte annat, är den engelske komikern Rowan Atkinsons i teveserien Blackadder eller Svarte Orm på svenska. Jag skulle önska att han tog sig an vår svenska historia någon gång. Stephen Fry skulle då få göra en tjock och dum Gustaf Adolf och Atkinson hans lismande och illistige rådgivare, som med fickorna fulla av papistiskt guld lockade in kungen i kriget på kardinal Mazarins sida. De skulle göra det galant, och historiskt helt inkorrekt, och resultatet skulle förmodligen uppvisa vissa likheter med den där engångsepisoden av Blackadder, The Cavalier Years från 1988, i vilken Fry spelar den olycklige kung Charles I på väg att halshuggas av Cromwells puritaner. Se den här
Ett annat sätt är historiska romaner. Jag håller på och läser K. G. Ossiannilssons roman Gustavus Adolphus Magnus från 1916. Den unge greven Erik Brahe återvänder år 1611 till Sverige från exilen i Polen för att erbjuda sitt svärd i försvarskriget mot den brännande och härjande juten. Vid hovet blir han kär i sin kusin Ebba Brahe, men Gustaf Adolf, vill också ha henne. Den fräcke Brahen får en örfil av sin rival och förödmjukad och arg ger han sig iväg. Då får han höra – det är februari 1612 – att svenskarna blivit överrumplade av juten i Vittsjö och kungen drunknat.
Det här är Erik Brahes tankar. Han tänker byta sida:
Han längtade åter till Polen. Från Polen skulle kanske ändå den rätte hövdingen och försvararen komma Sverige till undsättning. När Gustav Adolf var död, fanns ej längre något hinder för den rättmätige konungen att taga sitt rike i besittning.
Den rättmätige konungen var Sigismundus. Den milde, gode kung Sigismundus. Han var den ende, som kunde ge småriket Sverige dess trygghet. Sigismundus, herre över Polen och Litthauen, erövrare av och herre även till moskovitiska provinser, kristenhetens förkämpe mot turken, genom gifte kejsarens frände, en mäktig medlem av den katolska kristenheten. Sigusmundus – var det ej en förmätenhet av en bondhertig och hans avkomma att vilja sätta sig upp emot honom? Var det ej en dårskap av Sverige att ensamt sätta sig till motvärn, när framtidens makter hette kejsaren och påven, och när Sigismundus hade dem bägge till bundsförvanter?
Erik Brahe blev allt ivrigare i sin nya mening, som blott var hans återkomna forna. Gustav Adolf hade för en stund bländat honom. Det svenska blodet hade kallat honom hem till försvaret emot juten. Nu var Gustav Adolf död och grevens tro på bondeförsvaret desslikes. Nu var Brahen åter blott en Brahe, kungatrogen som hans fader, trogen den rätte konungen, kung Sigismundus.
Hur gick det sen? Jo, som vi vet så drunknade inte kungen i Vittsjö utan stupade i Lützen. Och Sigismund blev kvar i Polen och Sverige fortsatte vara luthersk. Men romanen är spännande ändå.
Kvällen avslutades på Östgöta nations bibliotek där universitetshistorikern Carl Frängsmyr höll ett föredrag om Gustaf Adolfsfirandet genom tiderna.
Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)