Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.
Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.
Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.
I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.
Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)
Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!
Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).
Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”.
Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!
Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.
I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.
I ett nyutgivet seriealbum får vi se en bild av en galen, arabisk poet. Den är tecknad av spanjoren Esteban Maroto ingår i berättelsen ”The Nameless City”. För trettio år sedan illustrerade Maroto tre noveller av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft (1890-1937). Alla tre samlades i en volym som gavs ut tidigare i år (februari 2018) under titeln The Myth of Cthulhu.
Novellen ”The Nameless City”, ursprungligen publicerad 1921, handlar om en man, troligtvis en arkeolog, som upptäcker en försvunnen stad i öknen. Det är också här vi för första gången i Lovecrafts verk får höra talas om ”The Mad Arab” eller ”Den galne araben” när huvudpersonen säger: ”Det var om denna plats den galne poeten Abdul Alhazred drömde innan han sjöng sin oförklarliga vers.”
Och så följer versen:
That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die.
I science fiction-kännaren Sam J. Lundwalls svenska tolkning, som jag tillåtit mig att revidera en aning, låter versen så här:
Det är ej dött, som för evigt vilar
och i evigheten bryts även dödens pilar.
Versen är alltså hämtad ur Den galne arabens bok, som på arabiska kallas Kitab al-Azif och på grekiska Necronomicon. Bokens nedtecknare, Abdul Alhazred från Jemen, föddes inte långt efter profeten Muhammeds död, vissa säger år 655, andra år 675 e.Kr. Hans bok ska ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr.
Lovecraft var förvisso bekant med föreställningen om galna araber som kommer med verser. Det är inte omöjligt att Abdul Alhazred kan vara en karikatyr av Muhammed. Vi vet att Lovecraft kunde en hel del om både arabiska myter och islam. I en självbiografisk anteckning skriver han:
”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”
På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det dröjde innan han blev den inte så ”gudfruktige” författaren till svartkonstboken Necronomicon som gör alla som läser den lika galna som Den galne araben. På samma sätt som man kan se Abdul Alhazred som en karikatyr av Muhammed skulle man kunna se Necronomicon som en karikatyr av Koranen.
Som sagt, islamkritiken som citeras i Koranen, kan vara ganska hård. I flera verser citeras skeptiker som kallar Muhammed lögnare, alltså på samma sätt som han och hans anhängare kallade rivalen Musaylimah lögnare. Skeptikerna menar också att Muhammed inte har kommit med något nytt utan bara samlat ihop stoff från andra källor, ”de gamles historier” (16:26). Detta var innan Muhammed fick makt och blev kung över hela Arabien. Då satte han stopp för all ”islamfobi” med svärdets hjälp. Men små fragment av skeptikernas argument finns alltså bevarade i Koranen.