Våra nya gudar bär trikåer, eller?

I år släpps det fler superhjältefilmer än det gjort något annat år i historien. Förra året, 2018, kom sex superhjältefilmer, 2019 blir det nästan det dubbla, elva filmer. Vilken roll fyller dessa figurer i våra liv? Enligt en bok som kom 2007 så är superhjältarna våra nya gudar i trikåer. Boken heter Our Gods Wear Spandex: The Secret History of Comic Book Heroes och är skriven av Christopher Knowles.
Boken är okej som ett stycke serietidningshistoria, men lever inte upp till sina anspråk. Boken utger sig i undertiteln för att avslöja någon slags hemlig historia. Men inget av det han tar upp är hemligt eller dolt. Marvels skapare Stan Lee, som gick bort nyligen, har varit helt öppen med att han fick uppslag från gamla myter.
Det påstås i boken att ockultism och gammal mytologi har påverkat seriefigurernas tillkomst och utveckling. Det är sant på så vis att serieskaparna tyckte att till exempel Tor var en häftig snubbe som kunde kasta en stor hammare, därför skapade de en figur som liknade honom. Vad gäller ockultism, så är det inte bara serieskapare som plockat ur detta förråd, utan även författare, poeter och filmskapare. I de flesta fall handlar det inte om att konstnärerna tror på vad de skriver om, utan att de helt enkelt tycker att det är häftigt, spännande, roligt eller underhållande.
Den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft var ateist och materialist, men lånade friskt från ockultister och teosofers skriverier för sina berättelser. Detsamma gäller en annan av tidens författare inom pulp-litteraturen (kiosklitteratur på 1920- och 30-talet), Robert E. Howard, som skrev berättelserna om Conan Barbaren.
Mannen av stål, Superman, är snarare inspirerad av bibliska figurer som Moses och Jesus snarare än hednisk mytologi och nyandliga spekulationer. När planeten Krypton står inför sin undergång skickas lille Kal-El till säkerheten på jorden där han hittas av en människofamilj som tar hand om honom – ungefär som Moses i vassen. Men Superman består förstås av ett mischmasch av influenser. Det sägs att omslaget till Action Comics nummer 1/1938, den första tidningen där Superman uppträder, är byggt på renässansmålningen ”Herkules och hydran” av den florentiske konstnären Antonio del Pollaiuolo. Må så vara.
Serieskaparen Jack Kirby, som tillsammans med Stan Lee hittade på Fantastic Four, Hulk med flera, läste visserligen foliehatten Erich von Dänikens böcker om forntida astronauter. Men inte för att han trodde på spekulationerna om att utomjordingar byggt pyramiderna, utan för att han ville hitta kul uppslag till äventyr.
Knowles menar som många andra att idén om superhjältar kan ha varit påverkad av Nietzsches vision om övermänniskan, men också av den brittiske författaren Edward Bulwer-Lytton (1803-1873). I romanen The Coming Race från 1871 skildrar Bulwer-Lytton en högt utvecklad ras som bor i underjorden. Efter att ha upptäckt en energi som kallas vril, så har uppfunnit artificiellt ljus, maskiner och vapen.
Superhjältarna är inte, som Knowles påstår, några nya gudar. Det finns ingen som tror på deras existens, än mindre någon som tillber dem. Men om han menar att de är gudar på så vis att man ser dem som moraliska förebilder, så kanske han har en poäng. Men det är inte de gamla myternas och sagornas moral och värderingar de förmedlar, snarare det vänstervridna kulturetablissemangets. De må likna de gamla gudarna till ytan – Tor heter Tor – men till sitt inre är de numera social justice warriors, rättvisekrigare, som slåss för vänsterns idéer mot onda vita män.
Det är heller inte ens säkert att de får behålla sina gamla skepnader, åtminstone inte om de från början är vita. Den svarte skådespelaren Idris Elba fick till exempel rollen som den nordiske guden Heimdall i filmerna om Tor. Det omvända, det vill säga att en svart mytologisk gestalt skulle spelas av en vit skådespelare, vore otänkbart. Det hade setts som ett rasistiskt övergrepp.

Source