Den trettionde november eller Karl den tolftes dag firade jag i Uppsala genom en bankett med vänner. Efter att ha ätit, druckit och sjungit ”Kung Karl den unga hjälte” med flera sånger, så tog jag ytterligare en bägare punsch och en cigarr.
Cigarren kom från en fabrik i Nicaragua, tillverkad av A. J. Fernandez. Den heter Bellas Artes och jag köpte den i en butik för 80 kr. Jag tycker om mörka cigarrer. Den här har arom av kakao och plommon. Familjen Fernandez kom ursprungligen från Kuba, så cigarren är nästan kuban.
För oss upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.
Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”
Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.
Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.
Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”
Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.
Den trettionde november varje år firar jag Glunten och Magisterns möte och all den glädje, fest och sång som det skapat i nästan 200 år. Men jag ägnar också en tanke åt min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, som var född i Bleckåsen och Alsens socken år 1694. Han blev soldat 1715 och togs tillfånga 1718 i Norge. Efter ett års fångenskap kom han tillbaka hem där han försörjde sig som kyrkovaktare. I Frösö dödbok beskrivs han som ”en mycket god kristen, ärlig och redlig samt trofast man”.
Mina förfäder var inga märkvärdiga människor. De bar ett namn som klingade adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare, de var bönder och soldater. Det finns en utlänning också, en fältskär från Sachsen.
Råbockarna, det är min mors sida. Hur är det med min fars? Det vet jag inte så mycket om. Han kom från Tekab i nordvästra Iran. I min faders fall har jag inte tillgång till några kyrkböcker, så jag får vända mig till Nordisk familjebok (Ugglan) där jag hittar detta:
”Till karaktären är persern opålitlig, feg, girig och misstänksam. Han har ett utprägladt sinne för poesi, sång, dans och skådespel, älskar vackra dräkter i bjärta färger, smycken och ädelstenar samt kan hela dagen sitta och sola sig på en divan och låta tanken följa vattenpipans rökmoln, men han kan äfven, om nödvändigheten så fordrar, arbeta och underkasta sig betydliga strapatser.”
Ugglan är för det mesta klok – och rolig ibland!
Men var min far verkligen perser? Han är död nu, men då han levde talade han förutom persiska turkspråket azeriska. Hans hemstad Tekab ligger i nordvästra Iran, den iranska delen av Azerbajdzjan. Är de turkar? Nja, enligt Wikipedia är azerierna besläktade med georgier och armenier. Men det är ganska otydligt, tycker jag. Det står också att de härstammar från meder och skyter. Man ska veta att de som vi kallar turkar och som nu lever i Anatolien knappast har några turkiska gener alls, fast de talar turkiska. Jag vet att min far använde persiska oftare än azeriska, och var bättre på det. De är shiamuslimer.
För att kartlägga mina gener skickade jag ett DNA-prov till företaget My Heritage. Resultatet visade att jag är 60 procent europé – 45 procent skandinav, 10,1 procent östeuropé och 4,9 procent ashkenazijude. Sedan så är jag 14,6 procent orientalisk jude och resten mestadels ”västasiat” och ”centralasiat”. I begreppet västasiatisk ingår enligt My Heritage Anatolien och Iran och i centralasiatisk ingår Kaukasus med bland andra georgierna. Jag har visst också pyttelitet gener (0,8 procent) från Afrika! Det är nog mindre än Reinfeldt kan stoltsera med, men ändå.
Det vore intressant att besöka de nordvästra delarna av Iran någon gång – jag har varit i huvudstaden Teheran.
Source