Söndagen den 13 januari var det tjugondag Knut. Då tog julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.
På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.
Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.
En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.
Våra svenska högtider följer solens bana och hör ihop med fenomen som vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd. Sångerna och dikterna använder metaforer och bilder hämtade från den svenska naturen.
Kristendomen har inkulturerats eller ”europeiserats” i årstidernas gång genom att olika kyrkliga fester har lagts på årstider som passar deras innehåll. Under vintersolståndet, när solen ser ut att ”står still” för att sedan ”återfödas”, firar man jul, då Jesus ”världens ljus” kommer in i världen. I Norden firade man under de mörkaste dagarna. Man drack mängder av mjöd och skålade för god skörd och fred.
När kristendomen kom till Rom firades redan en hednisk fest som kallades Dies Natalis Solis Invicti, som betyder ”den obesegrade solens födelse”. Ända sedan sommarsolståndet har dagarna blivit kortare och nätterna längre, men nu vänder ”solhjulet” om. Dagarna blir åter längre. Solen har segrat. År 273 lät kejsaren bygga ett nytt tempel åt solen, som invigdes den 25 december, den dag vi kallar juldagen eller kristmässan.
De kristna menade dock att Jesus var den som verkligen förtjänade att dyrkas under denna tid eftersom han var ”Christus verus Sol” eller ”Kristus den sanna Solen”. Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9).
Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”
Ingen vet riktigt vad ordet jul betyder, men även en annan av 1600-talets stora lärda, Olof Rudbeck, spekulerade om ordet inte kunde ha något samband med ”hjul”.
I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”
I Rom firades även en annan fest i december som kallades ”saturnalia”. Man åt och drack och gav varandra presenter. Solens återkomst skulle påminna om en kommande gyllene tidsålder. Poeten Catullus beskrev saturnalierna som de bästa av dagar.
Solen återföds alltså vid vintersolståndet, sedan blir dagarna allt längre och når sin längsta längd vid sommarsolståndet då vi firar midsommar. Men innan dess har vi haft vårdagjämning, tidpunkten då dag och natt är lika långa, som infaller den 20 mars i år, sedan segrar ljuset över mörkret: dagarna blir längre, nätterna kortare.
Påsken hör ihop med våren och bilden av naturen som vaknar stämmer väl överens med berättelsen om Jesu död och uppståndelse. Engelsktalande kallar påsken ”easter”, som man tror kommer från namnet på en gammal germansk fruktbarhetsgudinna, Ēostre.
En av de mest kända svenska sommarpsalmerna, ”Den blomstertid nu kommer”, liknar för övrigt Jesus vid solen:
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
/…/
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Jag har svårt att se hur de islamiska högtiderna som ramadan och eid, även om islam skulle bli majoritetsreligion i Sverige, med sina datum som flyttar från år till år, ska kunna genomgå samma inkulturationsprocess. Högtider är sedan urminnes tider i Sverige, och i hela Europa, förknippade med stämningar och känslor som hör ihop med årstidernas växlingar eller ”tidens hjul”. Det inre livet, hur vi tänker och känner, hör ihop med solen på himlen och landskapet runtomkring oss. Det här är som sagt något som sitter mycket djupt och går tillbaka till tiden före kristnandet.
Hur firade jag tjugondag Knut?
Jag anordnade en sittning, en fest alltså, för sju personer. Jag dukade upp ett brännvinsbord som bestod av olika sorters bröd, smör, ättiksgurka, rödlök, rödbetor, olika sorters korvar, olika sorters sill och strömming. Till detta drack vi öl och snaps.
Sittningen inleddes med att jag hälsade välkommen, så utbringade vi en skål för Knut Lavard stående. Sedan åt vi och sjöng visor emellan, som ”Helan går”, ”Hej, tomtegubbar” och ”I januari månad, gutår”. Bellmans ”I januari månad” passar bra eftersom den nämner både januari och jul.
Under den första tredjedelen av sittningen höll en av oss, han är historiker, ett kort föredrag om Knut Lavard, sen skålade vi för prinsen igen, och för föredragshållaren förstås.
Därefter sjöng vi sista versen ur julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, som går så här:
Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän,
Ty det har han lovat.
Jag klingade i mitt och glas och berättade att jag läst att det var gammal sed att brännvinet och ölet skulle vara utsupet efter Knut. Den tomma öltunnan rullades symboliskt ut på gården. Där man misstänkte att det fanns öl eller brännvin kvar gick grannarna gärna omkring och hjälpte till att få slut på det:
Slut på jula och slut på ljusa
och slut på brännvin’t i alla husa!
Det skålade vi på. Sedan blev det flera visor, en som alltid passar bra vid högtider är ”Nu alla goda vänners skål, gutår!” eftersom den också nämner de döda.
Försångare: Nu alla goda vänners skål, gutår! Ja, alla goda vänners skål, gutår!
Korus: Ja, alla goda vänners skål, gutår!
Försångare: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!
Korus: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!
Jag stod upp och förklarade att härmed var sittningen slut och tackade alla gäster och särskilt föredragshållaren. Jag tog sedan en kvast och sopade symboliskt ut julen med tre ordentliga tag medan jag ropade ”Ut, ut, nu är julen slut!” Och alla ropade med mig.
När sittningen var avslutad, så dansade vi runt granen medan vi sjöng: ”Flickorna de små i ringen de gå”, ”Vi äro musikanter”, ”Räven raskar över isen” och ”Karusellen”. Sedan bar vi ut granen och slängde den.
Det var min tjugondag Knut.
Source