Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.
Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.
Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.
Här är trailern:
Riggs blir Murtaughs nye partner på LAPD Homicide. Murtaugh blir inte glad över att få en knäppis i sitt knä. “God hates me; that’s what it is”, säger han till Riggs, som svarar: “Hate him back. It works for me.” Efter ett tag ihop med Riggs, som inte kan hålla sin puffra i styr, får Murtaugh ett smärre nervöst sammanbrott. Hans lugna liv tycks vara över:
Fifty years old; what a birthday; goddamn fifty years old; been on the force twenty years, not a scratch on me, not a scar; got a wife, kids, a house, a fishing boat, but I can kiss all that goodbye because my new partner has a death wish; my fucking life is over.
Det första fallet som det omaka paret sätts på är blondinen som hoppade mot sin död. Det visar sig att drogerna hon tagit den kvällen var förgiftade. Det var alltså mord, inte självmord. Inte nog med det: hon heter Amanda Hunsacker och är dotter till Murtaughs kompis från Vietnamkriget. När de gör ett besök hos Amandas hallick utbryter en eldstrid. Riggs räddar Murtaughs liv och det är nu han börjar gilla och respektera sin nye partner. Riggs är dessutom en superskicklig skytt med bakgrund som elitsoldat.
Murtaugh Riggs på middag hos sin Huxtable-familj i deras julpyntade villa. Där får han träffa fru Murtaugh, som spelas av sångerskan Darlene Love. Hennes närvaro bidrar till julkänslan: hennes låt ”Christmas, Baby Please Come Home” från 1963 är en av de mest älskade jullåtar som gjorts. Låten hörs förresten i inledningen till Gremlins, som jag skrev om här.
Murtaugh föreslår att Amanda hade anlitat en kvinnlig prostituerad på mordkvällen. Riggs säger något i stil med att han äcklas av tanken på lesbiskt sex. Kort därefter, när de ska besöka en annan prostituerads hus, så sprängs huset plötsligt mitt framför näsan på dem. Det är nära att de strukit med. Murtaugh kastar omkull Riggs och försöker släcka hans jacka som fattat eld. Riggs fattar inte vad som händer, men gillar inte att man tafsar på honom: ”Get off me! What are you, a fag?!”
Riggs attityd till homosexualitet hade nog inte varit okej om filmen gjorts idag. Visst får sådana attityder förekomma, men då hos skurkarna, inte hjältarna som man förväntas sympatisera med.
Inom dagens unga höger på nätet är det mycket prat om att männen blivit klenare. Ett uttryck man ser ofta är ”sojapojke”, eftersom sojan som ersätter kött sägs minska mannens testosteron. Men redan på 80-talet pratades det visst om samma sak. På polisstationen i Lethal Weapon utspelas följande konversation mellan Murtaugh och en McCaskey:
McCaskey: You know, Roger, you are way behind the times. The guys of the 80s aren’t tough. They are sensitive people. Show a little emotion to a woman and shit like that. I think I’m an ’80s man…
Murtaugh: How do you figure?
McCaskey: Last night I cried in bed. So how is that?
Murtaugh: Were you with a woman?
McCaskey: I was alone. Why do you think I cried?
Murtaugh: Sounds like an ’80s man to me…
På den tiden var soja ingen stor grej, så det måste ha varit andra saker som gjorde männen veka. Men Riggs hör inte till de veka. Han vinner mot den tuffaste av de avfälliga elitsoldaterna i tvekamp på slutet. Runtomkring de två kämparna står poliskollegorna och hejar. Hm… en ganska osannolik scen.
Riggs är också psykiskt stark och tar sig igenom sin sorg och sina självmordstankar. Han ger Murtaugh den kula han hade tänkt skjuta sig själv med, som en tecken på att ”jag har kommit över det”. Berättelsen om en olycklig man på randen till självmord, som under julen återfinner viljan att leva, påminner om julfilmsklassikern It’s a Wonderful Life från 1946.
Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).