Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
En gremlin är en slags troll eller smådjävul, men jag skriver gremliner för att vara tydlig med att det är filmens varelser jag syftar på. Hur som helst, i den idylliska amerikanska småstaden Kingston Falls (har vissa likheter med Bedford Falls i julklassikern It’s a Wonderful Life från 1946), bor en uppfinnare vid namn Randall Peltzer. Detta år vill han köpa en riktigt speciell julklapp åt son Billy och beger sig därför till Chinatown i New York.
I en mörk gränd i Chinatown hittar han en skum butik full med konstiga föremål. Butiken ägs av en gammal kinesgubbe vid namn Wing. Randall hittar det han söker, en söt liten lurvig varelse kallad ”mogwai”. Det här husdjuret ska Billy få till julklapp, tänker han. Men den tystlåtne gubben, som står och puffar på sin pipa, vill inte sälja. Man förstår att en mogwai inte är som vilken valp som helst.
Gubbens barnbarn, som bär New York Yankees-keps och talar felfri engelska, säljer dock varelsen ändå. De behöver pengarna, säger han. Men innan han lämnar över lådan med mogwaien till Randall, så ger han honom tre skötselregler: 1) utsätt den inte för starkt ljus, 2) låt den inte komma i beröring med vatten och 3) mata den inte efter midnatt.
Billy klarar förstås inte att hålla reglerna, vilket leder till att mogwaien, som döpts till Gizmo, ”kläcker” fler varelser, men till skillnad från den första är de inte snälla. Och efter ytterligare en förvandling är de inte heller söta utan riktigt otäcka, slemmiga och reptilliknande små monster. Den här julen i Kingston Falls kommer att bli olik alla andra jular, framför allt otrevligare. Gremlinerna ”gör kaooz” i de prydliga villorna med vandalism, trakasserier och mord.
Här är trailern:
Billy jobbar på banken, men bort fortfarande hemma och verkar vara ganska barnslig. Hans bästa kompis är en yngre kille, Pete. Det var honom vi identifierade oss med – Billy var för stor. Jag skulle tro att jag såg filmen de första gångerna när jag gick i mellanstadiet. Skådespelaren Zach Galligan som gör Billy är född 1964 och torde alltså ha varit 19 år när filmen spelades in.
Filmen innehåller också en kärlekshistoria mellan Billy och kollegan Kate (Phoebe Cates). När Billy eskorterar henne hem en kväll på de snöiga gatorna berättar hon att hon avskyr julen. Det är många som begår självmord då, säger hon. Den naive Billy förstår inte hur någon kan avsky julen, men senare avslöjar Kate att hennes pappa dog på julen. Han hade försvunnit spårlöst och Kate och hennes mamma var oroliga i flera dagar. Julen blev förstörd. Sedan hittade de pappans lik i skorstenen. Han hade tomtekläder på sig och en säck presenter. Han hade velat överraska dem, men i stället brutit sin nacke. Billy och Kate är ett så sött par att det är värt att se filmen för deras skull.
Jag läser att en del kritiker har beskyllt Gremlins för att vara rasistisk. Föga överraskande, vilken film är inte rasistisk? Gremlinerna påminner om svarta värstingargrabbar, menar man, eftersom de äter grillad kyckling med händerna, har solglasögon på kvällen och dansar breakdance. Ok, men det är inte hela bilden, för när Gizmo ynglat av sig, så tar Billy en av de nya varelserna till skolans lärare i naturvetenskap för att få den undersökt. Läraren är en välanpassad, trevlig, kunnig och svart (!) man. Han faller dessutom offer för gremlinernas våld – ett exempel på ”black on black crime”? Tidskriften Complex Magazine har utnämnt Gremlins till en av de femtio mest rasistiska filmer som någonsin gjorts. Se hela listan här
En annan sak förutom gremlinerna som de antirasistiska kulturkrigarna stör sig på är kinesgubben Mr. Wing i Chinatown. Han är en sådan där klyschig, vis och mystisk kinesgubbe. Vad är felet med det? Billys pappa är en sådan där klyschig, misslyckad uppfinnare, Billys mamma en klyschig husmor som rår om hemmet – och nåde den som inkräktar i hennes kök! Och hjälten Billy själv är väl en klyschig, vit medelklasskille.
Mr. Futterman (spelad av Dick Miller) är helt klart en klyschig ”blue collar worker” som blivit arbetslös på grund av importerade billiga produkter från Kina. Han menar att utlänningarna stoppar små, elaka troll i sina apparater. Man kan inte lita på utländska produkter, utan ska hålla sig till amerikansktillverkat: “Goddamn foreign cars. You gotta watch out for them foreigners cuz they plant gremlins in their machinery!” Men ironiskt nog använder gremlinerna hans egen pålitliga amerikanska plogbil när de gör mos av honom. Om Futterman funnits på riktigt 2016 hade han nog röstat på Trump.
Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)