När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:
Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.
I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:
Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.
Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting. Sången vi sjunger heter Sankta Lucia.
Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.
När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.
I Selma Lagerlöfs samling Troll och människor, den andra delen, finns en medeltida legend kallad ”Luciadagens legend”. Jag vet inte hur mycket Lagerlöf har hittat på och hur mycket hon har tagit från äldre historier. Hur som helst handlar legenden om en flicka vid namn Lucia i medeltidens Värmland.
Flickan fick namnet Lucia eftersom hon föddes på Lucias dag. Helgonet blev hennes patronessa eller beskyddarinna. Den värmländska flickan påminde om Lucia från Syrakusa i det att båda var mycket givmilda och barmhärtiga:
Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i hjärtat som förebild. Till gengäld hade helgonet genomträngt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.
Lagerlöf berättar att flickan blivit uppfostrad av nunnorna på Riseberga kloster, där hon blivit ”inövad till goda seder och sträng gudsfruktan”.
I slutet av ”Luciadagens legend” skriver Lagerlöf följande om sin egen barndoms lucia:
Den 13 december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.
Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.
Boken Troll och människor kom ut 1921. Selma Lagerlöf föddes 1858 och var således barn på 1860-talet. De som påstår att luciafirandet uppfanns på Skansen 1893, eller började 1927 då Stockholms Dagblad anordnade ett luciatåg i form av en kortege genom Stockholm, har alltså fel.
I Wikipediaartikeln ”Luciatåg” står det så här:
Att klä ut barn till kristna helgon i december förekom i någon mån under medeltiden: Det är känt att medeltida skolor utsåg någon elev till årets sankt Nikolaus strax före 6/12, och vederbörande brukade få sitta i kyrkokoret tillsammans med kanikerna till och med en barnfest på Värnlösa barns dag några veckor senare. Seden utgör en parallell till luciatåget, men är däremot sannolikt inte en direkt historisk förlaga till luciatåget.
Jag tolkar detta som att det inte är omöjligt att man under vår katolska medeltid klädde ut en flicka till Sankta Lucia.
Innan vi bytte kalender var lucianatten mellan den 12 och 13 december årets längsta. Så det passade bra med en ljusfest för att upplysa vintermörkret. Lucia betyder ljus, och kommer från det latinska ordet lux. Folk höll vakade den natten, så kallad lussevaka, och man åt en måltid, en så kallad lussebit.
I boken Våra högtider från 1958, skriver religionshistorikern och biskopen Helge Ljungberg så här:
På några årtionden har Lucia erövrat vårt land och måste numera anses vara så fast knuten till svenskt julfirande, att man rimligtvis inte kan spå annat än att Lucia för all framtid kommer att inleda vår största högtid. Man ser i Lucia en föraning till julen med dess tusen fröjdeämnen. Lucia med sina ljus bär bud om julgranen.
Då 1958 var det inte länge sedan lucia i sin moderna form – Stockholms Dagblads luciatåg och skönhetstävlingarna – hade etablerats i Sverige. Rötterna går som sagt längre tillbaka. Ljungberg spådde att lucia för all framtid kommer att inleda julen. Låt oss hoppas – och verka för – att han får rätt.
Selma Lagerlöfs berättelse finns att läsa här
Fotot visar en skolklass i Göteborg som firar lucia år 1906.
Source