Det är ungefär två veckor kvar till disablotet som brukade äga rum i början av februari. Det var i förkristen tid en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.
Samtidigt med blotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611. Disa är förmodligen en personifikation av diserna. Disa har namnsdag den 3 februari.
Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.
Kyrkan firar kyndelsmäss vid samma tid som disablotet. Fram till slutet av 1700-talet var kyndelsmässodagen den 2 februari en helgdag i Sverige, men flyttades till till närmast följande söndag. I år den 3 februari på Disas dag.
Kyndelsmässodagen och disablotet infaller mellan vintersolståndet (21 december 2018) och vårdagjämningen (20 mars 2019). Jorden är liksom havande med den vår och sommar som skall komma. Solen har återfötts vid vintersolståndet och dagarna blir längre, nätterna kortare. Våren finns där, men syns inte, som ett ofött barn.
Kyndelsmässodagen är i kyrkan en Mariadag, vilket anknyter till havandeskapet. Det var hon som enligt kristen mytologi födde Guds son, världens ljus. Det är en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen (25 december) bar fram Jesus i templet och kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag och Herrens frambärande i Templet. Kyndel betyder ljus. Det är samma ord som engelskans ”candle”.
Det är en tid att tänka på de som skall komma, liksom alla helgons dag, som infaller mellan höstdagjämningen och vintersolståndet, är en tid att tänka på de döda.
Här är en dikt av Uppsalapoeten Olof Thunman. Den är hämtad ur diktsamlingen Olandssånger från 1927. Dikten är tillägnad Axel Johansson, chefredaktör för Upsala Nya Tidning 1903 till 1948.
Källdisen
Hell dig, blåögda källdis, som råder
över var lönlig och nyckfull åder,
sipprande djupt i åsens nattsvala grus!
Mulldolda flöden du lockar att välla
fram i din heliga urtidskälla,
hägnad av aspars sus.
Fordom ha gudasånger här klingat.
Guldtyngda jarladöttrar dig bringat
fromma skänker i morgonens rödaste stund.
Ätter här druckit hälsa och lycka.
Kungar kommit att offra och smycka
vittfrejdad harg och lund.
Folkets hjärtan ifrån dig vändes.
Högresta hargen av munkar brändes.
Stenad vart källan, stenad din grånade präst.
Tiden svept allt i sin töckenslöja.
Ej ens ditt namn i nejden fått dröja.
Glömd är din tjänst och din fest.
Vän du drömmer i midsommarnatten.
Ensam i vaka vid läkedomens vatten
lyssnar du blid till böljornas sorlande tåg.
Ingen majande ungdomsskara
nalkas som förr med kransar din klara
aldrig sinande våg.
Men en vällukt med vinden gungar
ut från den ljusnande däldens dungar –
björkarnas doft, som syner och drömmar ger.
Och mot källängens våta tuvor
sjunka två fladdrande blåa duvor
trötta och törstande ner.
Glömda gudinna, när gryningsglöden
blänker i lundens slingrande flöden,
dig vill jag bringa ett offer på fädernas vis.
Tacksam och glad åt din svalkande gåva
vill jag med nya sånger dig lova,
lyckobringande dis.
Dikten är situerad i ett sommarlandskap och har egentligen ingenting med disablotet att göra, men eftersom den handlar om en dis, en gudinna, så skulle den ändå passa att deklameras vid ett disablot.
Bild: ”Disarblot” av August Malmström
Source