Eddie Råbock (Mohamed Omar) i Uppsala 23 februari 2019. En vit man?
Det var i Afrika jag började känna mig som en vit man. Överallt där jag gick i Mombasa kallades jag ”mzungu”, ett ord man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”. Det ska bero på att man tyckte att rörelse och rastlöshet karaktäriserade de vita männen. Filosofen Oswald Spengler verkar ha menat något liknande när han kallade vår civilisation ”faustisk”. Vi vill inte sitta stilla, utan är ständigt på jakt efter kunskap, uppfinner saker eller utforskar det okända.
Mombasa är en muslimsk stad, fast det ligger i Kenya som har kristen majoritet, och jag var muslim och försökte anpassa mig så gott jag kunde. Jag pratar ganska bra swahili. Jag hade lärt känna en farbror i moskén. Vi brukade gå runt och besöka olika moskéer och lyssna på predikningar. Han var väldigt vänlig mot mig. Men en gång när jag var hemma hos honom på lunch, så förändrades hans ansiktsuttryck. Han tittade på mig med hat i blicken och sa: ”Ser du den där hammaren jag har där. Om du inte var muslim, så skulle jag krossa din skalle med den för allt ni wazungu har gjort mot oss.”
Wazungu är plural av mzungu. Min islamiska tro räddade mig den dagen. Farbrorn blev åter sitt vanliga, snälla jag. Jag ansträngde mig att bete mig så lite västerländskt som möjligt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Köpte man något gott, så kunde vissa bli avundsjuka och mumla ”Där sitter den där mzungun och äter gott”.
Man var föremål för både avundsjuka, förakt, hat och beundran. En gång skulle jag hjälpa en vän att bära en säck kokosnötter. Då samlades barnen i gränsen och skrattade åt mig. ”Titta en mzungu som bär en säck kokosnötter!”
Jag hade en annan vän som ägde en butik. Ibland gick jag dit och höll honom sällskap. Det lustiga var att alla kunder trodde att det var jag som var antingen chef eller ägare när jag var där. De liksom utgick från att den vite måste ha en högre status än den svarte. Jag tyckte det kändes obekvämt, jag var ju bara en misslyckad gymnasist, inte någon chef.
I moskéerna pratade de alltid illa om västvärlden. Där var det så dekadent och kvinnorna gick nakna på gatorna och bjöd ut sig till vem som helst. Men ändå blev jag ständigt approcherad av folk i moskén som ville ha hjälp att ta sig till Sverige. Samtidigt sa de att islams gud var allsmäktig och kunde lösa alla problem. Tydligen trodde man inte riktigt på vad man sa.
Ni kanske tror att eftersom min far kom från Iran, så skulle jag känna mig mindre vit. Nej då, jag vet hur det känns att vara en vit man. Vart jag än reser i världen, så blir jag betraktad som en vit man och europé.
En gång anordnade den iranska regimen en mässa i Mombasa. De visade upp iranska produkter. Jag var där och tittade. En iransk affärsman kom fram till mig och hälsade. Jag trodde att han kanske hade känt igen något iranskt drag i mitt ansikte och ville kommentera det. Nej, i stället så gratulerade han mig för att jag som västerlänning blivit muslim. ”Välkommen!” sa han. Jag hade ju en sån där lång skjorta på mig, så det syntes att jag var muslim.
Mombasa är en mångetnisk stad. Där finns det araber, indier, somalier och bantufolk. Swahilierna förenas av ett gemensamt språk och en gemensam kultur, men deras utseende kan variera. Vissa ser mer arabiska ut, vissa mer afrikanska. Men en sak som förenade alla grupper i Mombasa var att männen ville ha en ljushyad brud. Ju rakare hår och ju ljusare hy, desto mer eftertraktad och desto mer fick man betala i så kallad ”mahr”.
Och det här har inget med västerländskt inflytande att göra. Det har alltid varit så här. I boken The Myth of the Andalusian Paradise (2016) den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera kan man läsa att Spanien efter den islamiska erövringen på 700-talet blev ett centrum för handel med sexslavar.
Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men även små pojkar var omtyckta. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavar, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla slavarna med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.
Ur seriealbumet Det förtrollade svärdet, publicerat i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet.
Och denna lust efter blonda flickor finns kvar än idag. Den jesidiska flickan Nadia Murad, rövades bort av jihadgruppen Islamiska Staten (IS) i Irak. Hon hölls som sexslav i enlighet med profeten Muhammeds lagar. Nadia lyckades fly och i en intervju berättade hon att jihadmännen särskilt eftertraktade vita, blonda och blåögda flickor.
I en berättelse om profeten Muhammed frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.
Kaliferna som regerade i Spanien på medeltiden blev så småningom ljushyade, blåögda och blonda eftersom männen inom den arabiska eliten tog sig ljusa hustrur och slavinnor. Samma fenomen kunde jag betrakta Mombasa. De ljusare swahilierna och araberna hade högre status. Inte alltid förstås, men man kunde se en tendens.
Tidigare så var jag en vit man, men muslim och därför en ”broder”. Nu när jag lämnat islam är jag bara en vit man och risken att, vid ett besök i Mombasa, få skallen krossad med en hammare har ökat. Dock vill jag understryka att de flesta människor jag träffade i Afrika, både svarta och bruna, var fredliga och hyggliga.
Source