Nationalism är någonting fult. Det är sådant som de inskränkta och inkrökta människorna sysslar med. Ja, men vissa nationalismer är inte fula. De kan till och med vara vackra. Vänsterkomikern Özz Nüjen behöver inte skämmas – han kan öppet stoltsera med sin nationalism. I en artikel i Expressen den 19 juli 2017 skriver han så här:
”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land. Det kallas för vanlig jävla rättvisa.”
Kurderna vill bestämma över sig själva i sitt eget land. Det är inte fult. Det är ”vanlig jävla rättvisa”. Vänstern har sin dos nationalism. Om man går på ett Palestinamöte kommer man att få se palestinska flaggor fladdra i vinden och höra ropen: ”Länge leve Palestina!” Förr var vietnamesiska och kubanska flaggor också vanliga. ”Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen – sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet”, hette det i 68-sången ”Vietnam är nära”. Inte ett ord om att mångfald är styrka.
Och en ny nationalistisk film älskas av vänstern i hela västvärlden: Black Panther, Marvelfilmen om den svarte superhjälten. Kritikerna är överförtjusta. Gillar de berättelsen, skådespelarprestationerna eller de visuella effekterna? Nej, det alla kritiker pratar om är skådespelarnas hudfärg. Både manusförfattaren och regissören och alla viktiga karaktärer är mörkhyade. Det är det stora, det märkvärdiga och det som gör filmen så super. Tänk om en kritiker, i sin recension av nästa Captain America-film, skulle skriva hyllningar till ”den vite superhjälten”? Och om hur ”den vite hjälten” gör vita barn stolta över sin identitet. För så låter det när recensenterna pratar om Black Panther.
Seriefiguren Black Panther, som debuterade i tidningen Fantastic Four i juli 1966, skapades av två vita amerikaner med judisk bakgrund: Stan Lee och Jack Kirby. Först i oktober samma år grundades den militanta, svart makt-organisationen Black Panthers, som alltså inte har någon koppling till serien. Black Panthers verkliga namn är T’Challa, son till T’Chaka, kungen av den påhittade afrikanska nationen Wakanda.
På ytan är Wakanda ett fattigt u-land med lerhyddor och getherdar. Men tack vare det utomjordiska ämnet vibranium (blått, inte grönt som kryptonit) har Wakanda byggt upp ett rikt, välmående och superteknologiskt samhälle. För att slippa dela med sig till grannfolken, skyddar man sig med en osynlig mur. Öppna era hjärtan? Nej, tack! Wakanda first! Ja, Wakanda är just det slags land som vänstern anklagar Trump för att vilja skapa. Ett land som byggt en mur omkring sig för att slippa dela med sig av sina resurser och som inte tar emot några flyktingar. Det är en svart etnostat där en fredlig vit besökare utan vidare kan kan kallas ”white boy” och ”colonizer”. Till råga på allt är Wakanda en absolut monarki där makten går i arv från far till son. Det finns dock ett undantag – om arvingen besegras i envig mot en annan tronpretendent. Det är alltså denna isolationistiska, xenofoba och reaktionära nation som vänstern älskar.
Filmens huvudkonflikt handlar om hur T’Challa och hans radikale kusin Killmonger kämpar om tronen. Killmomnger är wakandier på fädernet, men har en amerikansk mor och har växt upp i ett svart ghetto i Oakland i USA. De vitas förtryck har radikaliserat honom och nu vill han ta makten i Wakanda för att få tillgång till dess vibranium och supervapen i raskriget mot de onda, vita männen som håller världens svarta nere. Det var alltså USA som gjorde honom till ett monster. Ett kort inbördeskrig utbryter i Wakanda där en sida stödjer den måttfulle T’Challa och den andra den radikale Killmonger.
Det påminner om hur man i Sverige skyller jihadismen på ”utanförskap”. Det är alltid västvärldens fel. Det är vår rasism och islamofobi som fyller de rasifierade unga männen med hat. Detta trots att västvärlden förmodligen är den minst rasistiska och mest toleranta och öppna civilisationen som någonsin existerat.
Ett av filmens budskap tycks vara att om bara afrikanerna bara hade fått vara i fred från vit inblandning så hade hela kontinenten idag sett ut som det superteknologiska drömlandet Wakanda. Men samtidigt är ju Wakanda bara superbra för att någon förfader råkade snubbla över ämnet vibranium. Hur ska man ha det: är Wakanda superbra för att det aldrig blev koloniserat eller för att man har tillgång till vibranium?
I slutet av filmen mjuknar kung T’Challas syn på utlänningar och bistånd. Han bestämmer sig för att Wakanda måste börja dela med sig av sin rikedom och sin kunskap till omvärlden. (För övrigt förklaras aldrig hur wakandierna fick den kunskap som krävs för att bygga fantastiska saker. Låg kunskapen också i vibraniumet?) När T’Challa blir en mjuk och vis man går från att vara som vänsterns karikatyr av Trump till att bli mer som Jimmie Åkesson: han hjälper till på plats. Det märkliga är dock att T’Challa öppnar sitt biståndskontor i Oakland i USA i stället för i de afrikanska grannländerna. Förmodligen för att filmskaparna återigen vill förmedla bilden av ett USA där svarta är offer. Men tanken är riktig. Och förhoppningsvis kan filmens många fans på vänsterkanten lära sig något av detta: det är bättre att hjälpa till på plats.
Men alla inom vänstern är inte nöjda med filmen, några av de mest ivriga rättvisekrigarna har anklagat den för att vara islamofobisk. I Wakanda finns visserligen inga muslimer, man skulle kunna tro att det råder ett Muslim Ban, men det är inte detta kritikerna stör sig på. De stör sig i stället på en scen där Black Panther och en kollega, den kvinnliga krigaren Nakia, befriar en grupp flickor som tagits till fånga av jihadister. När jihadisterna är slagna och faran är över tar flickorna av sig sina slöjor. Denna handling anser kritikerna förmedlar en islamofobisk fördom om slöjan som symbol för förtryck. Och det blir inte bättre av att en jihadist riktar ett vapen mot en av flickorna och hotar: ”Wallahi (vid Allah), jag kommer att döda henne!”
Det är synd att islam bara flimrar förbi på detta sätt, för det hade varit nyttigt om man även hade tagit upp den islamiska slavhandeln i Afrika, som ju varade mycket längre och omfattade många fler än den västerländska. Men det kapitlet hoppar man över. Och hur har svarta det i arabvärlden? Hur kommer det sig att Killmonger bara vill utrota de vita, som om det bara var vita som kunde vara rasistiska mot svarta? Kanske för att det är riskfritt att kasta skit på västvärlden.
Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)