Promenad på påskmorgonen

Idag på påskmorgonen den 21 april tog jag och mina döttrar en promenad i den pånyttfödda vårvärlden. Solen glödde på den klara himlen. Ur den mörka och kalla vintern har våren stått upp, liksom enligt evangelierna Kristus stod upp ur sin grav, ja, som det heter i en av Gruntvigs påskpsalmer:
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.
När jag gick längs Fyrisån hörde jag Domkyrkans klockor ringa. Jag tänker på Faust i Goethes pjäs, som ju fick nytt hopp och nytt liv på påskmorgonen. Han hade suttit i sin studerkammare försänkt i grubbel och gripit efter ”kristallpokalen” som innehöll ett dödligt gift då han hörde klockringningen. Det är påskdagsmorgon. Han sätter ifrån sig giftbägaren och träder ut i den soliga vårmorgonen och det glada folkvimlet som en ny människa. Faust saknar tro, men inte påskglädje:
Ur mörka portvalvet väller där
en uppspelt skara, en brokig här.
I solen gonar de sig som bäst,
de firar Herrens uppståndelsefest,
ty själva har de stått upp ur sitt fängsel
i kvava kamrar och låga kojor.
Från tak som trycker och gavel som skymmer,
från hantverkets band och yrkets bojor
och från gatornas pressande trängsel,
från det helga dunklet i Herrens hus
har de alla stått upp till liv och ljus.
Se bara, se, nu sprider sig mängden
ut över täppor och fält i en hast!
(Översättning av Britt G. Hallqvist 1956)
På engelska kallas påsken ”easter”, vilket enligt den lärde munken Beda (672-735) kommer från namnet på en gudinnan Eostre. Han skriver så här:
”Eosturmonath, som nu förklaras med påskmånaden, har af forno sitt namn efter deras gudinna, kallad Eostre, åt hvilken de då firade fester och efter hvars namn de nu jemväl benämna påskhögtiden, sålunda med ett genom gammal plägsed bekant namn uttryckande den nya högtidens glädje.”
I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:
”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Source