Anna Dahlberg skriver att vi är rädda för sanningssägare, och jag blir lite konfunderad. För precis som Karin Pettersson påpekar så är exemplen som nämns knappast människor utan plattformar. Jag kan inte låta bli att undra om Dahlberg möjligen har missförstått det där med att inte hålla med någon, eller att ifrågasätta någon, inte nödvändigtvis handlar om rädsla för ‘sanning’?
För när yttrandefrihet diskuteras, exempelvis, så behöver man allt som oftast förklara för folk att det inte riktigt är samma sak som att gå fri från ifrågasättande av det man säger. Man brukar även få förklara att yttrandefrihet inte är en rättighet som gäller överallt och alltid, du har exempelvis inte rätt att sitta i mitt kök och mässa om vad det nu är jag inte håller med om.
En annan grej är missförstånd om vad censur är – här på min blogg är det jag som bestämmer, inte staten, som exempel. När staten bestämmer att något inte får dryftas, får det inte sägas någonstans. Har du möjlighet att bedriva opinion på din egna plattform, är du inte censurerad.
Här finns det en social dimension, du kanske inte tror att din åsikt är välkommen, eller du är rädd att få för mycket mothugg vilket gör saker jobbigt. Eller så råder det nån slags konsensus i vardagen som du är rädd att framstå vara motvalls mot, vilket kan vara obehagligt. Självcensur, kallas det för, och är nog så allvarligt, och något som vi alla på sätt och vis är ansvariga för att inte orsaka, i stort och smått.
När det inte är fråga om att de som lyfts som obekväma sanningssägare blir censurerade, med möjligt undantag av självcensur som sagt, eller när deras rätt att yttra sig är fri, vad handlar kritik om åsiktskorridorer och rädsla om då? Det är en ganska konstig röd tråd som flyter runt i den här typen av diskussioner: det finns nån slags underliggande ton av… att nån slags ‘rätt att bli idoliserad’…?
Jag tycker det är lite svårt att uttrycka det, men ofta landar jag i en känsla av att det inte är rätten att yttra sig som är problemet, eller att det råder nån slags censur. Särskilt inte när det handlar om människor som har mer eller mindre obegränsad tillgång till mediala plattformar att föra ut sina åsikter på, som i ovan nämnda fall. Jag får en otäck känsla av att det handlar om att jag ska hålla käften. En slags påtvingad självcensur.
Rädsla för sanningar funkar åt fler håll, dessutom. Är någon rädd för min sanning, som inte bryr sig? Är min yttrandefrihet hotad, om ingen läser på min blogg? Är jag censurerad när jag inte blir spridd och citerad? Är det en rättighet att få vara känd och välläst?
Många gånger är det svårt att tränga igenom i bruset, och lika ofta är det oss själva det beror på som inte är kapabla att ta in nyanser, inte minst för att det råkar handla om något som vi bestämt oss för sen gammalt. Vi människor är inte perfekta på något vis i världen. Så inte så konstigt att det uppstår diskussioner om vad som är sanning. Diskussionerna handlar dock nästan uteslutande om vem jag ska lyssna på i stället för vad. Kanske för att det enda riktiga värdet idag anses vara uppmärksamhet, i praktiken, och nån vill (borde) tjäna på det?
Faktum är att jag inte är rädd för ‘sanningssägare’. Jag är emellertid rädd för sektmentalitet. Det finns en mängd olika åsiktskorridorer att välja mellan och en sanning jag gärna delar med mig av är att ingen av dessa är särskilt breda eller upplysta.
Source