Påskkäringar och påskeld i Jönköping 1964
Följande är ett utdrag ur folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi som utgavs i två band åren 1863 och 1868. Studien behandlar folktro i Värend i södra Småland och vill visa att hednisk kult och tro levde kvar efter kristnandet.
Äfven efter de andra stora hedna-hög-tiderna finna vi tydliga spår i wärendsk folksed och folktro, och serdeles gäller detta om den fornnordiska vårbloten eller vår-offerhögtiden. Då denna högtid, såsom vi redan anmärkt, under hedendornen firades vid vår-dagjemningen, så öfvergick han längre fram till den christna Påsken, som likaledes infaller vid denna årstid. Det är således i de vid påskahögtiden festade folkbruk och föreställningssätt, som vi ha att söka spåren efter denna hednafest, och efter de hedniskt-religiösa idéer som en gång deri uttalade sig.
”Påskeld” av Karl Nordström 1893
Likasom, enligt folktron, alla slags hedna-gudar och andra onda väsen ännu äro ute och vanka på jul-natten, eller den natt då den stora hedniska mid-vinters-bloten gjordes, så gäller samma föreställningssätt äfven om de nätter, som näst föregå påsken eller det fomhedniska offret vid vår-dagjemningen. Man har nemligen trott, och tror än i dag, att vid denna högtid äro alla slags ovättar ute och färdas och hafva en ökad makt att göra skada. Vår-högtiden har således fordom haft, och bibehåller ännu hos folket karakteren af en allmän skärings- och renings-fest, för att skydda land och fölk emot ovättar och trolldom.
[…]
Hurusomhelst, är föreställningen om trollens och trollbackornas makt att förgöra folk och fä vid vår-offerhögtiden, påsken eller dagjemningen, i vårt land urgammal.
[…]
Hela föreställningssättet om påsken, såsom den tid på året, då ovättar, troll och troll-backor i synnerhet vanka, och då all slags hednisk trolldom företrädesvis öfvas, är dessutom ännu lefvande hos folket. I den s. k. dymmel-veckan, som i Wärend räknas ifrån middagen på dyinmel-Onsdag till middagen på påsk-afton, må således icke eld vara upptänd efter det sol gått i skog, eller tändas innan sol gått upp; ty så långt som röken går, hafva de nattetid kringfarande trollbackorna makt att öfva förgörelse.
[…]
Otvifvelagtigt hänvisa dessa och dylika drag till ett urgammalt hedniskt föreställningssätt, som står i noga förbindelse med fornseden att i vårdagarne fira en stor och allmän offerhögtid. Ty att en sådan högtid verkligen varit firad veta vi af historiska urkunder. Men om vi än icke visste det, skulle vi kunna sluta dertill, af de spår vi träffa i lefvande christlig kult, i folksed och folktro. Såsom vi tillförene sett, i fråga om julen, hörde det nemligen till hedningarnes religionsbruk, att på helgedagar och högtider måtte ej göras någon kringgerning, ett forntidsskick som ännu under dymmelveckan noga iakttages i Wärend. Icke heller måtte man göra något slags buller, utan allt borde vara tyst, stilla och fridfullt. Detta i en äldre föreställning om gu-darnes närvaro grundade religiösa folkbruk återfinnes, alltifrån medeltiden, i vårt nordiska sätt att fira påsken, och vi kunna då med allt skäl förmoda, att det der ingått såsom en qvarlefva ifrån en gammal hednisk högtid. Det var på grund häraf, som kyrkokloc-korna fordom i vårt land aldrig blefvo rörda under påskveckan, och som denna erhöll sitt ännu bibehållna namn af dymmel-veckan eller den tysta veckan. Ett annat, likaledes betecknande drag är den i Wärend ännu ej förgätna folkseden, att på dymmel-onsdag och påsk-afton upptända stora eldar på åsar och kullar, samt att dessa samma qvällar aflossa skott, för att såsom det heter ”skjuta ned påska-käringarne”.
Påskeld på ett kort tecknat av Jenny Nyström
De nämnda eldame tändas i Wärend, såsom annorstädes i vårt land, först efter solens nedgång, och det är just häraf, som en dylik nattlig folkfest omkring en eld om påsken får i södra Bohus-län namn af Påske-vaka, hvartill då äfven hörer ett gästabud af hopsparad gillesmat eller af s. k. ”Påska-gömmor”. Vi hafva redan i det före- gående antydt, hurusom dessa bruk äro lemningar efter hedningarnes vår-offergille och de vid detta upptända offerbål. Härmed sammanhänger ock en i Wärend gängse folktro, att ingen skall kunna’ förgöra eller taga nyttan af boskapen så långt dessa eldar äro synliga. Föreställningen om ett landets renande, genom eld, ifrån ovättar och troll synes nemligen hafva ingått i den gamla hedniska eldkulten, såsom öfverhufvud i all hednisk offer-tjenst.
Source