Anna Dahlberg skriver att vi är rädda för sanningssägare, och jag blir lite konfunderad. För precis som Karin Pettersson påpekar så är exemplen som nämns knappast människor utan plattformar. Jag kan inte låta bli att undra om Dahlberg möjligen har missförstått det där med att inte hålla med någon, eller att ifrågasätta någon, inte nödvändigtvis handlar om rädsla för ‘sanning’?
Genom boken 1984 lärde jag mig om fenomenet nyspråk. Hur ord får ändrad betydelse, i syfte att förtrycka och försämra människors tankeutrymme. Det är någon eller några som helt enkelt bestämmer vilka ord som ska användas, och vad de ska betyda. Ord och ordförståelse har alltså betydelse, och påverkar hur man i slutändan tänker.
Det händer att jag konstaterar att mänskligheten inte är i synk med utvecklingen. En tanke som jag får när exempelvis folk inte riktigt kan hantera att någon tycker annorlunda än en själv. Eller är svår att identifiera sig med – har fel kön, sexualitet, intresse eller vad det nu kan vara. Passar man inte in, kan man till och med få hela mobbar på sig. Eller upplevs man inte passa in, kanske jag ska skriva. Det är inte sällan ganska godtyckliga “regler” som triggar raseri.
Utseenderelaterade fenomen på sociala medier är inte något som jag är jätteintresserad av, men jag blir förvånad över den fientlighet som ofta dyker upp i sammanhang när det diskuteras. Det tycks inte som att duckface är något som kan tänkas vara okej.
Jag har ganska dålig koll på hur en lag kommer till, hur den ändras, eller kanske rent av tas bort. Jag vet inte heller hur pass detaljerad en lag behöver vara för vad som är avsikten. När folk föreslår lagar mot tiggeri (vilket uppstår oroväckande ofta i samtal runt om i vardagen), menas även barn som säljer majblommor? Eller crowdfunding? Alla former av tiggeri, men vissa lite mer glamourösa än andra? Man kan ju välja att tänka på skänkta pengar som sponsring.
It-branchen hotas av brist på kvinnor, kan man läsa i en artikel i DN. Det är inte nödvändigtvis bara ett jämställdhetsproblem i sig:
I framtiden kan bristen på kvinnor inom it-sektorn bli ett akut problem, inte nödvändigtvis ett jämställdhetsperspektiv. Jan Gulliksen pekar på EU-kommissionens prognos att det i slutet av året kommer att saknas närmare en miljon personer inom it-sektorn i EU.
Jag hatar känslan av “det är ingen idé”. Det är en regelbundet återkommande känsla och kan triggas av lite allt möjligt. Som idag, när jag läser att ett gäng politiker i USA snurrat ihop en ny plan för att ta bort nätneutraliteten. Ett politiskt utspel som framstår vara köpt av industriintressen. Jag har inte tillräckligt med pengar för att köpa lagstiftning som är bra för samhället, snarare än industriintressen.
