Jag hatar känslan av “det är ingen idé”. Det är en regelbundet återkommande känsla och kan triggas av lite allt möjligt. Som idag, när jag läser att ett gäng politiker i USA snurrat ihop en ny plan för att ta bort nätneutraliteten. Ett politiskt utspel som framstår vara köpt av industriintressen. Jag har inte tillräckligt med pengar för att köpa lagstiftning som är bra för samhället, snarare än industriintressen.
Många gånger misstänker jag dessutom att känslan “det är ingen idé” handlar om att jag nånstans förväntar mig att människor ska ändra på sig. Jag tror nämligen inte att det är möjligt. Kanske målar jag in mig själv i ett omöjligt hörn.
Förändring är en långsam process. Att ha bråttom är att göra sig själv en otjänst. Samtidigt så är det fruktansvärt frustrerande. Vi har inte hängt med i den allmänmänskliga utvecklingen lika snabbt som den tekniska utvecklingen flyger fram. Vi är kollektivt inte förberedda, vi har ingen kunskap att luta oss mot, vi är inte redo, signalerar vi ständigt. Det är ingen idé att försöka få till positiv förändring.
Om vi vill se förändring hos andra så måste vi vara beredda att förändra oss själva. Det är ett slags motto som lever starkt hos mig. Jag är därför ganska flexibel. Jag lyssnar och läser, jag förändrar saker som jag inser varit dumt av mig att envisas med tidigare, jag är helt med på att jag ingår i ett sammanhang som påverkar andra. Men jag upplever inte samma slags ansvarstagande från min omgivning. För i det stora hela är det inte en Bra Grej TM.
Aggression och konfrontation belönas hela tiden, jag får inte ens en klapp på axeln som är foglig och inte vrålar. Jag har bekanta och läsare som varit skitnoggranna med att påpeka när jag tagit ut svängarna, men det enda som händer när jag är vardagshygglo är att jag inte får någon uppmärksamhet alls. Jag blir osynlig istället. Ni vet vilka ni är. Ni som kritiserar folk för att i sak ha rätt, “men sättet det gjordes på är under all kritik”. Ni belönar inte de som gör det rätt heller.
Varför i himmelens namn ska jag vara lågmäld, trevlig och icke-konfrontativ – för det anses väluppfostrat och “bra” – när inte ens politiker som sägs vara representanter för mig är det? Varför ska jag hålla mig till sanning och moderation, när jag ständigt utsätts för lögner, positionerande och PR?
Jag har tjatat om detta i flera år, hur uppmärksamhet är hårdvaluta, men ändå tycks folk verkligen vara helt ointresserade av att belöna det de säger sig vilja ha. Människor förändrar sig inte. Människor får inte det de vill ha, och ironiskt nog verkar det i praktiken vara så de vill ha det. Jag är säkert inget undantag.
Vi har de politiker vi förtjänar, sägs det. Och så är det väl. Men jag har även börjat urskilja en själviskhet, man vill ha fiender, man vill ha dessa som plattformar för att få ut sitt egna budskap. Skitsamma vem det är, behovet av att ha en motståndare är högre än behovet av förändring. Om inte det skapar en känsla av “det är ingen idé” hos de av oss som faktiskt ser fram emot att utvecklas, så är det kanske läge för ett Turingtest.
Det är ingen idé att kämpa för förändring, om du själv inte inser att du i praktiken sitter i vägen för den. Förändring börjar hemma. Hos dig själv. Är du minsta involverad i opinionsbildning och förändringsarbete har du ett ansvar att analysera din egna insats också. Men gissningsvis är det ingen idé att förvänta sig något av ett sådant önskemål. Folk vill ha det de vill ha, för så liten ansträngning som möjligt.
Jag vill ju dessutom också saker. Frågan är vilka det är som ska vara följsamma. För så mycket som det anses vara en god egenskap hos mig (och gissningsvis som grupper betraktat, kvinnor och barn) ses det ner på när det handlar om att diskutera och ifrågasätta i syfte att utveckla maktfrågeställningar.
Jag tror inte att det är någon idé att försöka förändra människor. Ironiskt nog behöver jag fundera på vad jag behöver förändra hos mig själv för att hantera det.
Source