Det skrämmer mig att SD-anhängare inte luftar ilska om e-mail-övervakning som partiet sysslar med. I normala fall protesterar en massa människor i sociala medier, när saker de uppfattar som fel, orättvisor mot partiet osv dyker upp. Det är ofta en attityd av att vara rakryggade dessutom: “Ingen vågar säga ifrån och här är vi, SD-gänget, som ska ändra på det. Inget mer PK.”
När människor slår på tv-n för att titta på Lyxfällan eller andra program om människor som alldeles uppenbart behöver hjälp på ett eller annat sätt, så är det inte för att skapa samhörighet eller identifikation. Det handlar om att må bra över hur himla bra man är själv. En vanligt förekommande grej är att man äter choklad och tittar på Biggest Loser – för att man kan, gissningsvis, och inte behöver bekymra sig om det.
Jag är, som många vet, engagerad i Piratpartiet. I en diskussion under ett inlägg på facebook som jag lagt upp för PP:s räkning, så uppstod en diskussion, om realitet och vision. Piratpartiet har en vision som går ut på att gränser i praktiken pensioneras, och att människor ska kunna röra sig fritt.
Ibland funderar jag på det där med att vi borde få nån slags “kompensation” för våra data. Nu menar jag inte 10 bitar data = 2 spänn, eller så, men nån slags värdering som i sig skapar respekt för datainsamling. Jag tänker mig att det exempelvis ska kunna gå att stämma företag och myndigheter för att sumpa mina data på olika sätt, genom exempelvis läckor eller dylikt.
En pseudonym vid namn Julia Caesar (JC) skrev om sin skräck över att ha blivit avmaskerad* av ett par journalister, som dykt upp vid hennes dörr och velat intervjua. Nu ska jag vara lite jobbig: jag tycker inte att det är konstigt att Julia Caesar är rädd för media. Aschbergs trolljägare och kvällspressens Flashbacksoutningar inte minst, har grundat för det. Jag är ledsen att behöva säga det. Många människor är rädda för media, och det är väldigt tacksamt att exploatera.
För några veckor sedan skrev jag, Erik Lönroth och Janne Lundstein ihop en debattartikel om problemen med att E-hälsomyndigheten använder sig av en amerikansk tjänst för att lagra och förvalta vår patientdata. E-hälsomyndigheten har tänkt sig sätta upp en tjänst, en app, där var och en av oss ska kunna komma åt våra uppgifter.
Det är verkligen jätteknepigt det där, med privatliv. Att önska förhålla sig privat är mer eller mindre ett tecken på att man är halvkriminell som minst. Lustig människa, även om nu de flesta förstår konceptet med en låst dörr till toaletten. Samhällsfacit är att man inte ska ha något att dölja, helt enkelt.
Därför är det utomordentligt märkligt att våra politiska representanter kan sitta och förhandla om handelsavtal i hemlighet. Varför är det viktigt att de ska få kringgå demokratiska spelregler som insyn och information, när vi som privatpersoner inte ska få ha den rätten?
Rätt många nyheter om hack, på sistone. Bland annat har en sajt för otrohet hackats. Det är inte själva kontona, utan själva kontokortsuppgifterna som tydligen förvarats oansvarigt, om jag förstått saken rätt. Det sidan tjänar pengar på är folk betalar för att få sina konton raderade, och betalningsinformationen fanns tydligen kvar. Nu verkar debatterna runt detta vara att de “som varit otrogna förtjänar det”, vilket är en helt bisarr slutsats om ni frågar mig.
PP antog för några år sedan politik om att sänka rösträttsåldern, att vara densamma som åldern för när man blir straffmyndig. Tanken är att om någon har skyldigheter så ska denne även ha rättigheter, som att exempelvis kunna påverka lagstiftning via politiska val.
Samira Motazedi är en författare från Iran, som 2012 dömdes till döden för äktenskapsbrott:
