Genom att presentera en regeringsöverenskommelse mitt under fredagens after work hoppas Centerns Annie Lööf kunna ställa de splittrade Liberalerna inför fullbordat faktum. Det kommer förmodligen att lyckas.

Och i SR Ekots lördagsintervju meddelar en misstänkt munter LO-ordförande (som kom direkt från ett möte med den inre kretsen och Löfven) att facket i stort sett kan tänka sig att ge Januariöverenskommelsen sin välsignelse. Landets mäktigaste särintresse har talat.

Någon större intern opposition mot JÖ kommer Socialdemokraterna knappast att uppleva. De har kvar greppet om Maktapparaten. Det är allt som verkligen betyder något. Sossarna hade kunnat sälja sin mormor för att få behålla makten, om det hade behövts. Och partifolket vet att JÖ:s mer liberala inslag kan förhalas, begravas i utredningar och kompromissas bort. (Förhandla aldrig med sossar. De vinner alltid.)

Däremot skall det bli intressant att se hur Vänsterpartiet kommer att göra. Kanske fegar de ur och lägger ner sina röster. Vilket också är ett sätt att komma runt vallöftet att »aldrig stödja« en regering som driver någon form av borgerlig politik. Fast Sjöstedt måste vara bra förbannad över att hans parti nu är på väg att bli helt marginaliserat, i reella makttermer. (Även om det på sikt kan vara en möjlighet att plocka väljare från S, genom en mer vildsint vänsterradikal linje.)

JÖ i sak är ömsom vin, ömsom vatten. Det stora mysteriet är hur C & L tror att de skall kunna förmå och hålla koll på att en S+MP-regering verkligen driver och förverkligar JÖ:s »borgerliga« inslag. Vilka statsministern ju i grund och botten avskyr. Detta är hela JÖ:s brännpunkt. Här kan all den goodwill som Annie Lööf anser sig ha vunnit gå rakt ner i avloppet.

Att Alliansen nu är död innebär att Moderaterna och Kådisarna får större frihet att utforma sin egen politik. Vilket nog, givet situationen, kan vara en bra sak. Speciellt M kan behöva tid för eftertanke - när det gäller att reda ut vad partiet egentligen skall stå för och varför. Vilket inte är det lättaste efter drygt 15 års av-ideologisering.

Source: 
Henrik Alexandersson