På Engelbrektsdagen den 27 april i Uppsala samlades jag och ett tiotal vänner framför Gustaf Vasa-monumentet på slottsgården för en ceremoni. Vi höll tal, deklamerade poesi och skålade. Sedan hade vi picknick i backen. Det här var mitt tal:
Engelbrekt hör till våra stora folkledare – från honom går ledarskapet till Sturarna och sedan över till Gustaf Vasa, som fullbordar verket: Sverige blir en självständig nation den 6 juni då Gustaf Vasa väljs till kung på riksmötet i Strängnäs. Det markerar slutet på Kalmarunionen. Oavsett vad man tycker om dessa män, de hade alla bra och dåliga sidor, så kan man inte förneka deras betydelse.
Historikern Clas Theodor Odhner lyfter fram att Engelbrekt återuppväckte nationalkänslan hos svenskarna. Det gör honom aktuell i vår tid. För är det något vi svenskar behöver idag, så är det nationalkänsla när mer makt flyttas till Bryssel:
Han återgaf Sveriges allmoge dess forna frihet och sjelfkänsla, han väckte den slumrande nationalkänslan till lif, han förenade de skilda landskapen såsom en man till det gemensamma fosterlandets räddning, och han kallade äfven borgare och bönder till rikets möten. Från hans tid kan man tala ej blott om skilda landskap, stånd och klasser, utan äfven om en svensk nation.
Det Engelbrekt gjorde var att han samlade folket i en gemensam ansträngning för att återupprätta den nationella självständigheten. Hans folkuppbåd har av vissa setts som föregångaren till Gustaf II Adolfs nationella här som slog kejsaren i Tyskland och gjorde Sverige till en av Europas stormakter.
Till sin hjälp hade Engelbrekt dalkarlarna – de som sedan skulle hjälpa Gustaf Vasa i hans befrielsekrig som gjorde folkledaren till kung. Det folket ville ha, när de slöt upp bakom Engelbrekt, Sturarna och Gustaf Vasa, var en kung som den mytiske Sankt Erik, som man menade hade upprätthållit lag och goda seder. Han var det ideal man jämförde alla kungar med.
Under Engelbrekts uppror åberopades kung Erik som en symbol för ett rättvist styre, en motbild som man ställde mot Erik av Pommerns vanstyre. Både hette Erik, men den ene var god, den andre dålig. Allmogen krävde att man skulle återföra tillståndet under ”Sankt Erik konungs tid”, då man hade infödd konung och inhemska lagar samt ”inga skatter eller pålagor”.
Med uttrycket ”Sankt Erik konungs tid” syftade man alltså på en slags sagotid, ”den goda tiden”, då kungen var rättvis, skörden god och folket lyckligt och mätt. Och då svenskarna var herrar i eget hus.
När Gustaf Vasa stod på kyrkbacken i Mora julen 1520 och talade till allmogen berättade han om hur hans egen far har blivit halshuggen på Stortorget i Stockholm. Han manade till uppror mot den siste unionskungen, Kristian II. Han vädjade också till dalkarlarnas egna förflutna och om hur de förut följt både Engelbrekt och Sturarna. Gustaf Vasa såg alltså sig själv som en folkledare i deras efterföljd.
Engelbrekt mördades den 27 april på en holme i Hjälmaren, nuvarande Engelbrektsholmen, då han var på väg med båt från Örebro till Stockholm.
Engelbrektsupproret är en påminnelse om att till och med svenskar kan få nog och resa sig mot sina herrar. Som Grimberg skriver om missnöjet med Erik av Pommerns vanstyre: ”Väl tjugo år hade Erik styrt Sverige genom utländska fogdar. Svensken är tålig! Men nu var måttet rågat.”
Om du bor i Uppsala och vill vara med på framtida evenemang kan du höra av dig till mig på Facebook, Instagram eller Twitter. Du kan stödja min verksamhet genom att swisha till 0760078008 (Eddie)