Nu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.
Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.
Många saker stod i vägen för kärleken, framför allt klass och ekonomi. Arvid Stjärnblom, den olycklige huvudpersonen, ligger med prostituerade och gör en fattig flicka med barn i väntan på ett gott parti. Lydia Stille, kvinnan som han älskar, går in i ett konvenansäktenskap med en äldre, rik man.
Men det som slår mig, med de erfarenheter jag har som muslim, är i stället hur fri – relativt sett – kärleken var i Sverige även för mer än hundra år sedan! Hur fritt – relativt sett – förhållandet var mellan könen.
Det slår mig hur självständig Lydia är. Hon kunde faktiskt ta ut skilsmässa. Och hon kunde bo själv i en lägenhet vid Johannes kyrkogård. Det är där deras kärleksmöten sker.
Arvid och Lydia kunde vara ensamma i ett rum. Trots att de inte var gifta. Män och kvinnor umgicks och pratade med varandra som vänner och kollegor. De dansade på fester.
I många länder i världen idag är kvinnan mindre självständig och kärleken mindre fri. Jag tänker framför allt på de länder där islam har stort inflytande. I Saudiarabien tillät kungen alldeles nyligen kvinnor att köra bil. Så storsint av honom!
Jan Björklund sade någon gång att det kommer hit folk till Sverige med samma kvinnosyn som vi hade för hundra år sedan. Men det är inte så som han och flera andra verkar tro, att islamvärlden bara ligger efter oss. Ja, att vi var likadana förr. Nej, väst och islamvärlden har alltid varit olika. För att grunden är olika. Islam är inte som kristendom. Till och med på medeltiden antecknade arabiska krönikörer att västerländska kvinnor var ”lössläppta”.
Det tråkiga är att det faktiskt finns många muslimska kvinnor i Sverige idag, som lever mer ofritt och osjälvständigt än vad svenska kvinnor gjorde före världsvärldskriget. För vissa är det en omöjlighet att bo själva. Det är oacceptabelt att ha en pojkvän. De kan inte ens välja vem som ska bli deras make. De får inte sjunga och dansa. Inte gå ut utan huckle.
Arvid och Lydia smyger visserligen, men de kan gå ut och äta tillsammans. De kan ta en öl i hotellobbyn. De sitter bredvid varandra på Operan. Det är inga självklarheter i miljöer där islam har inflytande. I Rinkeby, alltså en del av samma stad som Den allvarsamma leken utspelas i (!), har jag själv besökt en restaurang med en kvinno- och en mansavdelning. Och det kommer bli mer sådant, när islam växer.
Kvinnor, i Sverige, har till och med blivit mördade för att de inte velat täcka sitt hår! Arvid arbetar ju som journalist på tidningen Nationalbladet. ”Man väljer inte”, säger en av hans chefer. Och det uttrycket är något av en ledstjärna genom boken. För många muslimska kvinnor är orden bokstavligt sanna, ingen filosofisk, spekulativ fras.
Men fortfarande är våra kultursidor fulla av kritiska analyser av förhållandena inom den svenska medelklassen. Varför är det så? Förmodligen för att de som skriver på kultursidorna hör till denna näst intill helvita svenska medelklass. De vet inget annat.
Den feministiska kampen liknar stundtals mer lek än allvar.
De som påstår att ingen skillnad finns mellan islam och svensk kultur är antingen bedragare eller rejält okunniga. Bedragarna kan man inte hjälpa, men de okunniga kan hjälpas genom kunskap. Ni bör läsa svensk litteratur! Lär er om hur man tänkt och levt i Sverige.
Skulle Bellman, Sveriges nationalskald, ha varit Bellman om han varit muslim? Skulle han ha kunnat skriva koranparodier lika väl som bibelparodier? Hade Fredman kunnat vara Allahs apostel lika väl som Bacchi apostel?
Nej, om Sverige hade varit islamiskt hade vi varit ett helt annat land. Det hade inte varit Sverige med allt det vi uppfattar som typiskt svenskt. Vi hade varken haft jul eller midsommar eller Bellmans visor.
Den olycklige Arvid, på en av sina promenader i Stockholm som skildras så vemodigt och fint i Söderbergs roman, stannar till vid Bellmans grav:
”Arvid gick över Klara kyrkogård. En och annan lykta flämtade redan genom regndusket. Han gick inte närmaste vägen, genom Klara Vattugränd, ty klockan fattades ännu några minuter i halv tre. Han stannade ett ögonblick vid Bellmans grav. Regnet droppade sakta från de bägge små magra trädskeletten vid graven.”
Och nu är det svensk höst:
”Hösten skred fram med tidig skymning och regnblanka gator med ljusstänk från gaslyktor och upplysta fönster.”
Bilden är hämtad från filmen Den allvarsamma leken (2016)
Gillar du vad jag gör? Swisha ditt stöd till 0760078008 (Eddie)
Du kan också köpa min nya bok ANTIKALIFEN: MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED för 200 kr st. Ange då adressen dit boken/böckerna ska skickas.
Klicka här och lajka min sida på Facebook!
Source