Den politiska korrektheten tränger sig in i varje vinkel och vrå. Snart finns inga ”safe spaces” kvar där man kan vila från dess stränga regim. Ett gammalt upsaliensiskt spex är det senaste offret för pk-redigering.
Fredagen den 21 april gick jag på premiären av spexet På Madagaskar. Det uppfördes första gången den 2 april 1870 och har sedan 1937 satts upp vart tionde år. Alltid med viss variation, varje regissör vill ju lämna sitt unika avtryck. Detta år har man hållit sig så nära originalet som möjligt, men på en punkt har redigeringen varit radikal.
I originalet får vi möta Uppsalastudenten Rapp och den franske botanisten A la Bonneheure som efter ett skeppsbrott går i land på Madagaskar. Ön styrs av kannibaldrottningen Uschiameja och hennes ”stormoritask” Radamuffo. Stormoritasken har blivit lovad prinsessan Guttaperchas hand, men hon faller för den charmante fransmannen.
Madagaskerna förbereder en stor offerfest med fransmannen och svensken som huvudrätt. De blir därför väl gödda. A la Bonneheure skonas efter Guttaperchas medling, och Rapp efter att i nödens stund påstått sig vara trollkarl: med hjälp av sin snusdosa får han vildarna att nysa.
Men nu till den radikala redigeringen. I 2017-års version har de människoätande madagaskerna bytts ut mot svenskar! Trettio år innan A la Bonneheure och Rapp stiger i land har nämligen en zeppelinare med en grupp svenskar störtat på ön. Det är dessa svenskar som nu blivit förvildade, börjat dyrka den hemska gudinnan Rakka och fått smak för människokött. Så vi har alltså fått två skeppsbrott, ett med en zeppelinare och ett senare med fartyg.
Jag ser det som en dålig pk-nödlösning för att slippa anklagelser om rasism. Tidigare har nämligen madagaskerna spelats av vita skådespelare med så kallade blackfaces, det vill säga sminkade för att se ut som afrikaner.
För det första är det obegripligt hur den första gruppen svenskar på så kort tid skaffade sig en ny religion, nya seder och nya namn. För det andra gör redigeringen att mycket av humorn i originalet går förlorad. För det som gör att man skrattar är kontrasterna som uppstår när den stereotype upsaliensiske överliggaren, med sina cigarrer och sin punsch, och den stereotype franske, förfinade charmören, finner sig i ett barbariskt land, långt borta från civilisationen.
Det är till och med så att en del av dialogen blir obegriplig, som när Rapp talar om att upprätthålla civilisationens anseende i barbarernas land eller när man talar om madagaskernas annorlunda seder. De är ju svenskar!
När spexet sattes upp förra gången, år 2007, var det fortfarande okej för vita skådespelare att måla sig för att se ut som svarta. Då hade man med afrikansk sång och dans och ville verkligen betona att det är i Afrika som handlingen utspelar sig. År 2017 är det inte okej.
I boken Alla tiders Uppsalaspex, som kom ut förra året, spekulerar Uppsalakännaren Christer Åsberg om På Madagaskar överhuvudtaget är möjligt att framföra 2017:
”Blackfaceinslagen i På Madagaskar gör den förmodligen omöjlig att framföra 2017 fast det gick för sig 2007. De madagaskiska människoätarna får väl maskeras om till aliens…”.
Det blev alltså inga aliens, utan människoätande svenskar! För svenskar kan skildras hur som helst utan att någon blir upprörd. Ja, nästan hur som helst, för förhärligar man svensken kanske man kan beskyllas för vit makt-tendenser…
Christer Åsberg hade rätt i att blackfaces inte är möjliga år 2017. Det skulle flytta fokus från spex och lättsinnig humor till en allvarlig diskussion om rasism. Och det vill man inte. Då får man tydligen offra vissa saker. Men jag tycker det är synd att man ger efter för pk-regimen.
Bättre att bara rycka på axlarna och låta de rasfixerade lägga pannorna i djupa veck och debattera bäst de vill. För om vi fortsätter att ge efter gång på gång riskerar glädjen, spontaniteten och kreativiteten inom kulturlivet att bli lidande. Det sägs att blackfaces är ett stereotypt och karikatyraktigt sätt att skildra afrikaner. Ja, det är just det som är grejen! Precis som A la Bonneheur är en karikatyr av en fransman och Rapp en karikatyr av en upsaliensare.
Det är märkligt att de känsliga antirasisterna inte har brytt sig om att svarta skådespelare gjort whitefaces, det vill säga sminkar sig för att se ut som vita. På 80-talet skrattade vi åt Eddie Murphy när han uppträdde som Mr. White på Saturday Night Live. Vita kniper ihop stjärten när de går, ja, vita är si och så. Visst, det var på 80-talet. Men så sent som 2013 använde komikern Nazeem Hussain whiteface för att porträttera prins Henry i sin show Legally Brown. Antirasisterna brydde sig inte.
I filmen En prins i New York från 1988 spelade Eddie Murphy en afrikansk prins från det fiktiva landet Zamunda, där kvinnoemancipationen inte kommit så långt: en tös är en tös och en karl är en karl. Han kommer till Amerika och kulturkrockarna leder till den ena lustiga situationen efter den andra.
Det är så spexets Madagaskar ska ses, som ett Zamunda, ett fiktivt afrikanskt land. Den överspända antirasismen, som ser rasism i varje vinkel och vrå, sprider en osund misstänksamhet omkring sig som riskerar att kväva lust och glädje, sådant som får kulturen att blomstra.
Ett exempel på osund misstänksamhet kunde man se förra året då Sanna Nielsen, programledare för Allsång på Skansen och julvärdinna i SVT, klädde ut sig till geisha på Oscarsteatern förra året. Hon hade löständer och var klädd i kimono. Det hette att det var stereotypt. Ja, men det är ju det som gör det roligt! Jag brukar själv roa mig med att klä mig som ”österländsk gentleman” i mörk kostym och röd fez, ungefär som herr Omar i Ture Sventon.
Bilden visar blackfaces när På Madagaskar framfördes 1907 och 1948.
Här är gänget som gick och såg spexet på Reginateatern den 21 april:
Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)