Jag har lämnat islam. Priset blev högt. Min hustru, pressad av sin familj, har tagit ut skilsmässa och nu befinner jag mig i en kamp om mina barns uppfostran. Jag vill ge dem en svensk uppfostran, min före detta frus familj vill uppfostra dem islamiskt. Jag är särskilt orolig för mina två döttrar. Att se dem klädda i sjal skulle göra mig förtvivlad. Att se dem bortgifta vore värre än döden.
Profeten Muhammed befallde att den som lämnade islam skulle dödas. Många muslimer tar denna befallning på allvar än idag. Det finns islamiska stater som avrättar avfällingar. Det händer också att mobbar, upptända av trosglöd, tar lagen i egna händer och slår ihjäl både hädare och avfällingar. Sådana mord har stort folkligt stöd.
Och tyvärr följer sådana attityder med när muslimer invandrar till Sverige.
Vi har hedersförtryck som innebär att flickors frihet begränsas. De ska vara ”ärbara” enligt det islamiska idealet. De får inte sjunga och dansa, och inte bada. Jag har sett det själv i mina barns skola. Små flickor i sjal som står vid sidan om och inte får vara med och dansa. Det gör mig så ledsen. Jag tänker på de barn som har två föräldrar som är fundamentalistiska muslimer som försöker avskärma dem från svensk kultur. De har ju inga vägar in. De lever i ett slutet, mörkt rum.
Och svenskar låter allt detta pågå. Man tiger eftersom man är rädd att bli kallad rasist och islamofob. Man ser att små flickor mår dåligt och gör inget. Man är rädd för media. Man är rädd för att inte få stöd från andra svenskar. Det heter att den islamiska sjalen är harmlös. Det är samma sak som en kippa, sade utrikesminister Margot Wallström. Man blir mållös.
Muslimska fundamentalister kommer till vårt land för att få ett bättre liv. Materiellt, alltså. De kommer inte för att de gillar vårt sätt att leva. Uppsalamoskén dit jag gått många gånger är inte en svensk moské för fem öre. Den är ett stycke av islamvärlden i Sverige. Det är samma islam som predikas där som i Somalia, Afghanistan och Saudiarabien.
En populär och respekterad imam i Uppsalamoskén är Abo Raad. Han bor i Gävle men kommer till Uppsala för att predika och undervisa ungdomar i Koranen. Abo Raad har hyllat terrorgruppen Islamiska Staten (IS).
Han var även ansvarig för en hemsida som hette muslim.se. Där kunde man läsa att en muslim inte får bli vän med en icke-muslim, inte delta i den svenska demokratin och inte tjänstgöra i den svenska armén. En muslim får inte heller fira jul eller lucia. Svenskofobi, alltså.
Jag var muslim, men jag ville ge mina barn en så svensk uppfostran som möjligt. Jag lärde dem att sätta vetenskap högt och att tänka kritiskt. Jag tog dem på museer för att lära dem vår historia. Jag läste sagor och klassiska berättelser för dem. Vi sjöng tillsammans. Vi gick till kyrkogården och jag visade dem poeters, vetenskapsmäns och konstnärers gravar. Jag berättade om deras liv och gärning. Jag visade dem hur vi firar jul och midsommar. Uppsala är vår stad, sade jag. Sverige är vårt land.
Samtidigt som jag utåt sett fortfarande var muslim, levde jag som en svensk. Och kärleken till vår kultur växte hela tiden i mitt hjärta. Hur vi respekterar våra barn. Hur vi värdesätter förnuft och vetenskap. Hur vi uppmuntrar fantasi och skapande. Självklart finns det dåliga svenskar. Men jag talar om våra värderingar. Jag kunde så tydligt se skillnaderna.
Jag hade ju erfarenhet av både islam och svensk kultur. Och jag visste att svensk kultur var bättre för barnen. Därför tog jag detta steg. Jag lämnade islam offentligt. Men priset blev högt.
Hur det än går så är jag övertygad om att barnen kommer att förstå att jag gjorde detta för deras skull. För att de skulle få växa upp i frihet utan islamiska tabun och inskränkningar. För att de skulle få känna sig, helt och fullt, som en del av vårt samhälle. Jag har sett hur det gått för de muslimska familjer som inte vill tillåta sina barn att känna sig som svenskar. Det leder till utanförskap och bristande solidaritet och omtanke.
Vi har bara det här landet. Det är vårt hem. Och det är jävligt bra! Låt oss ta hand om det. Vi har fått så mycket, vi är skyldiga att ge något tillbaka.
För att kunna klara den här kampen och fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).
Source