I boken Vakna upp! Dags att dö! avfyrar författaren Dan Ahlmark en dundrande bredsida mot vår tids politiska, kulturella och mediala etablissemang.
Bokens titel hämtade han från filmen Blade Runner från 1982. Det var Leons sista ord (Wake Up! Time to die!) till den omtöcknade replikantjägaren Deckard (Harrison Ford), som han avsåg att döda.
Filmen är en dystopi och det är så Ahlmark ser Sveriges framtid om vi fortsätter på den inslagna vägen. Det finns en känsla av kris i denna bok, att vi står inför undergången:
”Bara med ryggen mot väggen inser och gör man vissa saker, och vilken vägg är hårdare och mera definitiv än döden.”
En stor del av boken handlar om dagens samhällsmodell, som Ahlmark kallar StatsVälfärdsStaten (VS), och som han vill ersätta med CivilaVälfärdsStaten (CVS). Om jag har förstått det rätt företräder han ett liberatarianskt synsätt där makt flyttas från staten till individen.
Socialismen, som han kallar ”1900-talets största politiska och mänskliga katastrof”, utsätts för skarp kritik, liksom den intoleranta kulturmarxism som fått ett så stort inflytande över vårt tänkande och bestämmer gränserna för åsiktskorridoren.
Ahlmark ansluter sig till teorin om att demokratin i Aten på 500-talet f.Kr. bidrog till grekernas framsteg på andra områden. Det låter rimligt, men jag är för okunnig för att vare sig hålla med eller säga emot. Han prisar också grekernas insatser för Europas försvar:
”Aten blev ledande avseende det mesta, t.ex. gällande litteratur, konst, arkitektur, filosofi/logik, naturvetenskap, sport eller annat. På område efter område visade atenarna upp prestationer, som inte invånarna i någon annan nation i världen kunde uppnå. Och militärt blev ett svagt land plötsligt så starkt, att det kunde – tillsammans med Sparta – stå emot världsmakten Persien och väsentligt bidra till att hindra denna östliga diktatur att lägga sin hand över Europa och därmed krossa den begynnande europeiska kulturen.”
Ahlmark påminner om slagen som hindrade perserna från att ödelägga Grekland:
”Medan den lyckliga utgången av slaget vid Marathon och Salamis huvudsakligen orsakades av Aten, stod Sparta i första hand för insatsen vid Thermopyle och segern vid Plataea.”
Så skriver han om ett annat hot mot Europa – det militanta islam som allt sedan 600-talet i våg efter våg har försökt krossa den europeiska kulturen och lägga länderna under Muhammeds lag. På gränsen mellan Europa och islamvärlden låg det som brukar kallas Bysans, de kristna grekernas östromerska rike. Efter Västroms fall var det detta som var det romerska riket. Grekerna höll ut ända tills den 29 maj 1453 då Konstantinopel intogs av turkarna:
”Efter att det västromerska riket fallit, kunde Europa vara ytterst tacksamt för det skydd mot islam, som Östrom utgjorde genom att under närmare 800 år regelbundet hejda islamiska erövringsvågor. Muslimerna erövrade inledningsvis en mycket betydande del av kristenheten genom att tillämpa jihad och ta det kristna Mellanöstern, Nordafrika och Spanien.”
Ahlmark beskriver sedan de ständiga islamiska angreppen på Medelhavet och mot Sydeuropas kuster. Räder, plundringar, massakrer, erövringar. Den europeiska segern i slaget vid Lepanto år 1571 innebar en vändpunkt, då islam retirerade på Medelhavet. Minst en miljon västeuropéer fördes mellan 1500 och 1750 som slavar till i första hand Barbareskstaterna i Norra Afrika. Om detta slaveri, och det lidande som europeiska kvinnor utsattes för, pratar man inte mycket om.
I stället är det västvärlden som ska känna skuld och aldrig sluta piska sig själv. Det märks till exempel i hur man ser på rasism. Rasism mot vita räknas inte. I Sverige är det omöjligt – jag känner åtminstone inte till något fall – att dömas för hets mot folkgrupp mot svenskar eller för hatbrott mot svenskar:
”Företrädare för svenska myndigheter har förnekat, att fientlighet, hatbrott och diskriminering mot svenskar pga av att de är svenskar, överhuvudtaget förekommer. De har tydligen aldrig hört vad immigranter ibland säger till sina barn eller om svenska kvinnor eller män. Just svenskheten, dvs. rastillhörigheten, är ofta skälet till förnedrande eller hatiska uttalanden mot svenskar. Och orsaken till att just svenska kvinnor våldtas är ibland uppenbarligen också just att de är svenskar, dvs. det föreligger både att rasistiskt hatbrott och en kriminell handling.”
Rasismen mot svenskar tas fortfarande inte på allvar i Sverige. I stället för svenskhatet ägnar man otroliga resurser till att bekämpa ”det svenska hatet”, trots att svenskar hör till de minst rasistiska folkgrupperna i världen, samtidigt som många invandrare kommer från folkgrupper där rasism är vanligt och knappast ifrågasätts, som till exempel araber, somalier, perser och turkar.
Tyvärr väljer vissa som kommer från mindre framgångsrika delar av världen att skylla sina misslyckanden på ”rasism” i stället för att rannsaka sina egna samhällen, sin kultur och sina värderingar:
”Personer som kommer från kulturer, som är klart underlägsna i de avseenden, som man pekar på: teknik, ekonomi, kunskap, utbildning osv, har ingen grund för att kritisera länder, som ger sina medborgare mycket bättre möjligheter. Det har inget med privilegier att göra utan är en följd av att tillhöra ett land eller kultur, som i dessa avseenden är överlägsen. I stället för att kritisera den överlägsna kulturen, vore det naturligt för dem att kritisera sin egen underlägsna kultur, som så länge berövat dem fördelen av ett modernt samhälles fördelar.”
Ahlmarks bok är uppfriskande rak när det kommer till frågor om konflikten mellan islamisk fundamentalism och väst och den ansvarslösa massinvandringen. Vad beror på massinvandringen på? Handlar det om övergående flyktingkriser till följd av krig? Nej, det handlar om något mycket mer varaktigt, nämligen att vi har en rik och fungerande västvärld och andra delar av världen som är fattiga och fungerar dåligt:
”Skälen till fattigdomen i världen utgör ingen mystik. Det är inte naturkatastrofer eller krig utan något mera djupgående och varaktigt, nämligen kulturen och politiken i aktuella länder och de institutioner och system, som utformats pga dessa krafter. Länder har själva genom sina egna samhällssystem och sin politik skapat sin dåliga utveckling och sina kriser.”
Dessa länder kommer inte att bli bättre av att befolkningarna flyttar till västvärlden. Det kan vara en utväg för individerna, men inte för ett samhälle. I stället kommer massinvandringen av människor som bär på just den kultur som lett till att dessa länder är underlägsna – och det ser vi redan tecken på – att steg för steg göra att västvärlden börjar likna dessa misslyckade länder.
En annan ursäkt är att den europeiska kolonialismen gjort att det går dåligt i dessa länder. Men Ahlmark gör en intressant iakttagelse:
”Det är ofta svårt att veta, var aktuella länder skulle ha befunnit sig, när kolonialmakterna drog sig tillbaka, om de i stället varit självständiga under hela den aktuella perioden. Stater som Liberia och Siam, dvs. Thailand var aldrig ockuperade av några kolonialmakter, och deras ekonomiska status, framsteg och allmänna situation skilde sig inte märkbart från övriga närliggande länder, som blivit självständiga efter andra världskriget.”
I stället för skuld kanske västvärlden borde känna sig ganska nöjd över allt det goda som den tillfört den mänskliga civilisationen i form av konst, litteratur, filosofi och inte minst vetenskap och teknik.
Men varför har vi en så extrem massinvandringspolitik i Sverige? Det är svårt att se hur något så oförnuftigt har kunnat pågå så länge. Hade det inte varit bättre att investera dessa miljarder i bistånd eller flyktinghjälp i närområdet? Man hade kunnat hjälpa fler flyktingar för mindre pengar. Ahlmark tror att den oförnuftiga politiken beror på att vänstern tappar stöd bland den inhemska befolkningen och använder massinvandringen som ett sätt att ”importera väljare” och hålla sig kvar vid makten:
”Den svenska invandringspolitiken har utvecklats till att bli den extremaste i Europa, ja, bland alla utvecklade länder i världen. Hur kunde detta ske och varför? Motiven är klara, varför socialdemokratins partiledning till skillnad från tidigare politik under t.ex. Ingvar Carlsson plötsligt på tvåtusentalet ville importera mängder av outbildade utlänningar från främmande kulturer. Man hade förlorat flera val och sett svenska arbetare i stort antal lämna socialdemokratin för att rösta på Det Nya Arbetarpartiet (Moderaterna) eller Sverigedemokraterna.”
”I stort sett enda möjligheten att åter komma till en mera stabil maktposition var för socialdemokratin att byta ut den svenska befolkningen och därmed få ett bättre väljarunderlag. Och eftersom befolkningen inte valde dem, försökte socialdemokraterna byta befolkning.”
”Så skälet för att massinvandringen tilläts var i grunden, att vänsterns idéer inte längre var tillräckligt populära, och dessas partiledningar fann, att man måste importera väljare, som i framtiden kan antas rösta på dem eller partier, som vill samarbeta med vänstern.”
Det är en förklaring som jag har hört framföras både här och där, men jag har ännu inte sett tillräckliga belägg för att det verkligen har varit så man resonerat. Det vi vet är att den så kallade ”humanitära” flyktingpolitiken inte har visat sig vara särskilt human mot den gamla, svenska befolkningen som drabbats av till exempel ökad otrygghet, sämre skola och sämre vård. Den har också lett till en snabb spridning av inhuman, islamistisk ideologi i Sverige. Hundratals unga muslimer reste från Sverige till Mellanöstern för att strida för Islamiska Staten (IS).
Det finns en fundamental sanning, konstaterar Ahlmark. Om man inte bevakar sina gränser kommer man snart att få allt tyngre beväpnad polis på sina gator – och till slut soldater. Vi ville inte bygga murar vid gränserna, nu bygger fransmännen ett skottsäkert glasstaket runt Eiffeltornet och tungt beväpnad militär patrullerar gatorna. På julmarknader över hela Europa har man ställt ut betongsuggor för att hindra jihadistiska attacker.
Vakna up! Dags att dö! ges ut av Realia förlag