Majdrottningens tåg i en by i England, målad av Herbert Wilson Foster (1846–1929)
Den som letar efter ett sekulärt alternativ till den kristna psalmboken kanske kommer att upptäcka Den svenska högtidsboken. Boken har ungefär likadant format som psalmboken, lika tunna blad och lika många sidor. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.
Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att högläsa och sånger att sjunga.
Idén är god, men boken är problematisk eftersom den är politiskt vinklad. Första maj är en uråldrig vårfest som firats av alla svenskar genom tiderna, oavsett politisk uppfattning. Men det är inte denna ursvenska och ureuropeiska fest som lyfts fram i boken. I stället betonas dagens moderna socialistiska och internationalistiska aspekt. Kapitlet inleds med ett citat av socialisten Henrik Menander:
”Människovärdet vi fordra tillbaka. Kämpa för rättvisa, frihet och bröd”. Så följer Menanders sång ”Arbetets söner”. Som om det inte var nog, så följer ett utdrag ur Marx och Engels Kommunistiska manifestet.
Många kallar sista april för valborg utan att tänka på att det faktiskt är första maj som är Valborgs dag medan sista april bör kallas valborgsmässoafton eller valborgsafton. Titta i almanackan! Men vänstern vill förstås inte att första maj ska ha något med valborg att göra – första maj är deras och handlar om röd politik. Men första maj har som sagt firats i Sverige långt innan August Palm började agitera i Malmö, ja, långt innan Karl Marx var född och långt innan någon hade hört orden socialism och kommunism.
Skiftet april/maj markerar i många länder i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret och första maj brukar räknas som den första sommardagen. Sista april och Valborgs dag den 1 maj infaller mitt emellan vårdagjämning och midsommar och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger ju mitt emellan höstdagjämning och julen eller vintersolståndet. I Nordisk familjebok hittar man denna anmärkning: ”l majs motpol är l nov., ‘vintermånadens’ ingång”. Så maj är den första sommarmånaden och november den första vintermånaden.
Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.
Första maj i England och Tyskland, och kanske även i andra länder, firas ungefär som vår midsommarfest. Man reser en majstång som man dansar runt och flickorna har blomsterkransar på huvudet. I England finns seden att kröna en majdrottning. Hon får en krona och bärs, rider eller går längst fram i en procession. Det är majdrottningens uppgift att öppna första maj-festen.
Det är inte heller socialisterna som har uppfunnit seden att tåga på första maj. I boken Våra högtider av Helge Ljungberg får man reda på att traditionen att tåga på första maj går mer än tusen år tillbaka i tiden. Men då handlade det inte om demonstranter, utan om soldater som marscherade.
Ljungberg berättar att traditionen ursprungligen uppstått i frankerriket på 700-talet:
I det merovingiska riket hade man för sed att 1 mars, före sommarens fälttåg, hålla en generalmönstring i samband med vårtinget. Möjligen är seden ännu äldre, fastän man inte känner till den förrän under merovingernas tid. I Gregorius av Tours krönika berättas att konung Klodvig befallde hela hären att infinna sig i full beväpning för att uppvisa sina vapens glans in campo Martio.
De merovingiska konungarnas makt var starkt beskuren. Den låg hos rikshovmästaren, major domus. Mönstringen på marslägret omgavs av vissa riter. Kungen skulle föras dit på en vagn dragen av oxar. Han hade sin plats på en kulle, och där mottog han gåvor av folket. Men bredvid honom stod hans major domus, och det var han som utdelade befallningarna till folket.
Den siste av de frankiska rikshovmästarna vid konungens sida var Karl Martells son Pippin den lille. Sedan han antagit konungatiteln flyttade han vårmönstringen till första maj. Den kallades sedan för campus Madius eller campus Maiius, majlägret. Detta skedde år 755.
Första majs militaristiska karaktär märks också i att det förr brukade hållas skyttetävlingar på den dagen då man satte upp en fågelatrapp eller ”papegoja”. Man anordnade också slag på lek mellan majgreven och vintergreven. Majgreven och hans knektar representerade sommaren och vintergreven representerade vintern. Majfolket vann förstås alltid slaget. Olaus Magnus berättar på 1500-talet om leken i sin Historia om de nordiska folken. Den gick till så att vinterknektarna hade djurskinn och pälsar på sig medan sommarknektarna var pyntade med löv och blommor. Vackrast pyntad torde majgreven ha varit. Att maja betyder ju faktiskt att smycka i grönt:
Den första maj, när solen befinner sig i Tjurens stjärnbild, utses två beridna skaror av unga och kraftiga män, som om de skulle utkämpa en hård strid. Den ena skarans anförare har namn och dräkt som Vintern. Han är klädd i skinn och väpnad med en lans samt kastar ut snöbollar och isstycken liksom för att få kölden att fortfara. Sålunda rider han upp och ned i triumf och visar sig allt strängare, ju flera istappar som hänga ned från taken. Å andra sidan kämpar ledaren av den andra truppen för Sommaren och kallas Majgreven. Han är utstyrd med gröna grenar och löv — ty det finns då knappast några blommor — samt sommarkläder. Och båda, Vintern och Sommaren, rida bort från fältet in till staden. Där fäkta de med sina lansar och uppträda i ett allmänt skådespel, som föreställer att Sommaren har besegrat Vintern. Båda partierna anstränga sig för att vinna seger. Om vintern ännu är så skarp, att det är frost, lägga Sommarens anhängare bort sina spjut, rida upp och ned och kasta på åskådarne aska blandad med gnistor, som de föra med sig i krukor och påsar. Den man, som föreställer Sommaren, för med sig och visar små grenar av björk eller lind, vilka man långt i förväg med konst gjort gröna genom att sätta dem i vatten i ett varmt rum. De tagas nu i hemlighet fram, som om de nyss kommit från skogen.
Slutligen tilldöma åskådarne segern åt Sommaren, ty de vilja icke längre utstå vinterns skarpa köld. Så vinner Sommaren seger under allmänt bifall, och han tillställer ett ståtligt gästabud för sina kämpar och dricker skålar för segern.
Majgreven och vintergreven drabbar samman. Illustration ur Historia om de nordiska folken (1555)
Första maj är alltså en utmärkt dag att leka krig. Numera finns det så många som håller på med HEMA (Historical European Martial Arts) och lajvrollspel som har tillgång till fina rustningar, vapen och kläder, så det borde inte vara ett bekymmer att anordna ett tjusigt krig på lek med historiskt tema. I stället för röda fanor kan vi på första maj se vintergrevens vita fanor och sommargrevens gröna fladdra i vinden!
Poeten Karlfeldt har i dikten ”Majgreven” skildrat figuren och hans anhangs upptåg:
Nu majgreven nalkas – hör, barkluren brakar –
med ynglingars blomstrande här i sitt spår.
Hur första maj kunde gå till i Stockholm på 1800-talet skildras av författaren och skådespelaren Adolf Hellander i Skisser och kåserier (1904):
Om vi hoppa tillbaka en fyrtio år, få vi se en första maj i all dess glans. Själfva naturen brukade den tiden stå klädd i festskrud på denna dag, träden och marken stodo prydda med löf och blommor, solen dansade glad och värmande och tycktes fröjdas åt allas glädje.
Det var under Karl XV:s första lyckliga och sorglösa regeringsår, och folket var gladt och sorglöst med sin unge lefnadsglade kung. Och då firades första maj med mycket mera ståt än nu för tiden.
Till Djurgården skulle naturligtvis alla, då som nu, men kommunikationerna voro den tiden helt annorlunda. De bekväma, snabblöpande ångsluparne funnos ännu icke till — de började först 1865 — men gamla ”Ran” och ”Ägir” gingo från Logårdstrappan till Beckholmen, hvarifrån man öfver bergknallar och lifsfarliga gropar fick leta sig fram till slätten. Dessutom hade roddarmadamerna ännufullt upp att göra, och de klumpiga omnibusarne skramlade fram Storgatan, öfverfyllda af medelklassfruar i ofantliga krinoliner. Redan tidigt på eftermiddagen började gatorna att fyllas af lifliga skaror, men ännu dröjde man i staden. Fönstren voro fullsatta af åskådare, hufvudsakligen damer i ljusa toaletter. Vid Fyrverkaregatan och Storgatan betalades den tiden tio till femton riksdaler för ett fönster första maj, och ungdomar, som ej ha råd till slikt slöseri, riskerade lif och lemmar på plank och takrännor. En spänd väntan rådde, och ju mer det led emot sjutiden, desto tätare blef människomassorna. Allas blickar riktades mot ett håll, och man brydde sig föga om hyrkuskekipagen, som rullade förbi. Nu — nu förnimmas sorl och rop bort åt Nybron. Det blir lif och rörelse öfverallt. Det är kungen, som kommer! Och där är han, den unge, ståtlige monarken på sin ädle springare, med sina bröder på ömse sidor, i spetsen för sin lysande stab. Han hälsar gladt åt alla sidor, de vänliga, blå ögonen le, hurraropen skälla, mössor och hattar svänga i luften. Till sist, efter staben, rida lakejerna och bland dem konungens piprensare, negern Tockson, iklädd sin röda, granna uniform.
Vidare spränger konungen fram Storgatan och öfver Djurgårdsbron, öfverallt hyllad af folkmassorna. Och efter kommer den kungliga cortègen. Förriddarnes plymer vaja och löparnes höga strutsfjädrar gunga för vinden. Den första vagnen drages af sex hvita hästar och i den åker drottning Lovisa och lilla ”sessan”, äfven de hälsade af ljudliga hurrarop. Och sedan hela hofvet, prinsessor och sköna damer i ljusa toaletter. Sist spränga Lifgardets till häst och Lifregementets dragoners officerskårer i sina glänsande uniformer och guldglänsande hjälmar fram i sluten trupp. Det var sannerligen något att se den tiden första maj.
Nu först började det egentliga festfirandet. Ekipagen rullade åt skilda håll, värdshusen fylldes, och på slätten förfriskade man sig med våfflor och färsköl. Här och där ljöd fiolen, positiven surrade och tittskåpsgubben bjöd på Sebastopols stormning och slaget vid Magenta. Hasselbaken var den tiden ej hvad den är nu, men väl befolkad af gäster och på alla bord glänste den svenska punschen i fyllda glas.
Här finns allt – vårglädjen, militärparaderna, den rojalistiska yran, öl och punsch. Ja, allt utom vänsterpolitik. Det är omöjligt att återskapa den tidens första maj-firanden, men man kan göra så gott man kan i litet format. Varför inte samla sina vänner till en picknick i det gröna? Där kan dricka vin och äta gott och sjunga ”Vila vid denna källa” och ”Nu grönskar det” och ”Vintern rasat”. En i sällskapet kan stå upp och läsa Runebergs dikt ”Sköna maj, välkommen”.
Den upsaliensiske kulturpersonligheten Thekla Knös – hon hörde till kretsen kring Geijer – berättar i sina barndomsminnen, publicerade 1868, att man på första maj brukade ropa till varandra ”Vakna, det är första maj”. Och hon berättar om hur första maj firades i Uppsala: ”ja, der jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall. Der ha de roligt!”
Vänstern har gjort första maj tråkig.
Source