Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.
I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.
Äventyret handlar om hur Fantomen hittar en vit pojke i en afrikansk by. Han kallas Toma av sin afrikanske styvfar, men heter egentligen Tommy. Fantomen tar sig an lille Tommy som senare visar sig vara son till en engelsk aristokrat. De reser till London för att hitta honom.
Jag växte upp i Uppsala med en afrikansk adoptivfar. Vi såg väldigt olika ut, och jag hade mina aningar. Men det var mer som viskningar i mitt inre eller en underlig oro. Det var först när jag var tio år gammal och gick i fjärde klass som jag fick veta vem min riktige far var. Han var dock ingen engelsk lord, utan en iransk affärsman.
Det var en klasskamrat, som också var son son till en iransk man och en svensk kvinna, som berättade att han min pappa hade varit hos dem på fest dagen innan. Jag blev förstås förvånad, min pappa hade inte gått på fest, tänkte jag. Han hade varit hemma.
På samma sätt som Lille Tommy i Fantomenäventyret hade jag blivit dumpad som liten. Min biologiske far ville gå vidare i livet. Han gifte sig med en iranska och fick nya heliranska barn. Det var viktigt för honom att bilda en rent iransk familj, med persisk kultur och persiskt språk. Jag passade inte in. De föraktade också mig för att jag var uppfostrad av en afrikan. Jag var liksom besmittad.
En gång när jag var liten åkte min mamma buss. Jag låg i barnvagnen. Min biologiske far klev på samma buss. Han bara gick förbi, berättar min mamma. Han låtsades som om han inte märkte mig.
Den mesta rasismen jag stött på, där man sett ner på mig och min mor på grund av min afrikanske far, har kommit från invandrare från Mellanöstern, inte från traditionella svenskar. Jag hade till exempel en kurdisk vän som inte kunde äta mat som svarta hade lagat eller rört vid.
När Fantomen lämnar djungeln och reser som en vanlig man bär han vanligtvis en fedorahatt, solglasögon och trenchcoat, och kallar sig Mr. Walker. Namnet kommer av engelskans The Ghost Who Walks – ”Den Vandrande Vålnaden”.
Fantomens hemland Bengali har vissa likheter med min adoptivfars hemland Kenya. Båda är före detta brittiska kolonier. Min pappa brukar alltid säga att det var bättre under britterna! Bengali placeras ofta på Afrikas östkust och miljön har tydliga asiatiska influenser. Min adoptivfar kommer från ön Mombasa i Indiska oceanen vid Afrikas östkust, en ö med stor indisk och arabisk befolkning. Den så kallade swahilikulturen (av arabiskans ord för kust, ”sahel”) är väldigt påverkad av arabisk och indisk kulturen. Seriens skapare Lee Falk berättade i intervjuer att han helst såg Bengali som en ö någonstans mellan Afrika och Asien!
För inte så länge sedan kunde Mombasa betraktas mera som en indisk än en afrikansk stad. Det var före självständigheten 1964 och den därpå följande stora inflyttningen av svarta från fastlandet. När Adrian Conan Doyle, son till den mera kände Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle, besökte Mombasa på 1950-talet tyckte han att staden hade en påtagligt indisk prägel: ”Det var som om jag hade råkat vilse någonstans under resan och anlänt till Indien istället för till Afrika”, skriver han i boken Djungel och djuphav (sv. 1956, s. 27). Det verkade ”Indien helt och hållet”. Han såg indier överallt, kvinnor klädda i saris, och atmosfären var mättad med betelkryddor.
När jag var barn var jag inte medveten om att det fanns en religion vid namn islam. Jag kallades Eddie, inte Mohamed. Den enda religion jag kände till var den jag mötte på söndagarna i S:t Pers kyrka på Kvarngärdet i Uppsala. Prästen hade munkfrisyr och jag blev besviken när jag fick veta att det inte var han som var Jesus. Det var där jag konfirmerade mig.
Med tiden blev jag nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv tillsammans med min far. Det gick inte så bra på högstadiet och jag tog ett sabbatsår. Jag sökte efter en roll, ett syfte, någonstans där jag kunde passa in. Jag tog kontakt med en grupp iranska kemistudenter och de lärde mig om islam, hur man läser Koranen och utför sina böner. De lärde mig också lite persiska. Det var som om jag förberedde mig för att förenas med min far.
Knappt hade jag började lära mig om islam innan skillnaden mellan shia och sunni blev tydliga. Min far var shiamuslim och Iran var ett shiaislamiskt land. Men de flesta muslimer, även bland de jag mötte i Uppsala, var sunnimuslimer. Min kenyanske styvfar och hans familjer var sunniter. Om jag blev shiamuslim skulle jag inte passa in i min styvfars familj, om jag blev sunnimuslim skulle jag inte passa in i min biologiske fars familj. Något som också förstärkte denna motsättning var mitt efternamn, Omar.
Omar al-Khattab är den andre kalifen, Muhammeds efterträdare, som ledare för muslimerna. Han räknas som ett helgon av sunniterna, stark och rättrådig. Men shiamuslimerna ser honom som en skurk och förbannar honom. Det finns en iransk ritual som går ut på att man gör en docka som föreställer Omar, skymfar den och spottar på den för att till sist bränna upp den. Det är i stort sett omöjligt att heta Omar i Iran. Mina shiamuslimska vänner kallade mig istället Ammar.
En gång frågade jag en imam i Uppsalamoskén, en svensk konvertit som jag såg som en vän och en fadersfigur, om vi kunde fortsätta vara vänner även om jag någon gång blev shiamuslim. Han tittade på mig och sa nej. Ett kort nej och ingenting mer. Det fanns en hårdhet i hans blick och en kyla i hans röst som skrämde mig. I den stunden insåg jag att ”broderskapet” i moskén aldrig skulle kunna fylla tomheten jag kände efter min frånvarande far.
Min adoptivfar kom till Uppsala i juni 1966 som Sida-stipendiat för att studera marklära. På den tiden var Birgitta Dahl 1:e byråsekreterare vid Sida. Det var hon som tog emot studenterna. Pappa träffade henne i olika sammanhang. Han studerade på geovetenskapliga institutionen, som låg i en tegelbyggnad på Norbyvägen bakom nuvarande Evolutionsmuseet.
Den första tiden bodde pappa i de så kallade Blåsenhus-barackerna på Villavägen. Där finns numera SGU (Sveriges geologiska undersökning) på nr 18 och 20. Så småningom flyttade han till en studentkorridor på Karlsrogatan i kvarteret Triangeln, som byggdes 1958-1960. Bostäderna ägdes av Snerikes nation, i vilken han var medlem. Jag har skrivit om hans första tid i Sverige i dikten ”Min pappa, kung Lear”, som trycktes för första gången i samlingen Skymning öfver Upsala. Du kan lyssna på den här
För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).