I teveserien Game of Thrones finns ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin, som skrev böckerna, har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av det islamiska Spanien, Andalusien. Muslimerna invaderade ju den iberiska halvön år 711 och var kvar i åtta hundra år, på slutet dock bara som spillra.
I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.
Tyvärr förekommer det att historiker skriver om historien för att passa sina moderna idéer om mångkultur och invandring, för att visa att det går. Ett försök att påverka nutiden genom att skriva om historien, och just det islamiska Spanien har varit en favorit för de som vill hävda att vi inte behöver vara oroliga för islamiseringen av Europa. Det har gått bra förr.
Men hur mycket av denna bild är egentligen sann? Inte mycket. I boken The Myth of the Andalusian Paradise som kom ut förra året visar den amerikanske forskaren Dario Fernández-Morera hur det egentligen var. Hans metod är enkel och pedagogisk, han ställer upp förskönande uttalanden om harmonin, mångkulturen, den fredliga samexistensen i Andalusien för att sedan vederlägga alltihop med fakta. Så påstår de att det var, men så här var det egentligen.
Det första Fernández-Morera konstaterar är att den muslimska erövringen av Spanien var just en erövring och ingen ”migrationsvåg” eller ”expansion” som vissa vill ha det till. I muslimernas egna skildringar av erövringen beskrivs den som en del av jihad, det heliga kriget, som profeten Muhammed påbjöd för att utbreda islam.
Nu för tiden sägs det av många akademiker, journalister och politiker att ordet jihad i första hand syftar på en personlig inre andlig kamp för att så emot sin lust och bli en bättre muslim, men Fernández-Morera visar att i islamiska texter så betyder ordet krig. Det var framför allt så muslimerna förstod det. Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den, och han tolkade ordet jihad som ett fysiskt krig där man dödar riktiga människor. När Muhammed i haditherna, i berättelserna om hans ord och gärningar, talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv leda härar av heliga krigare ut i jihad för att döda de otrogna, ta deras kvinnor som slavar och röva deras ägodelar. Missförstod Muhammed sin egen Koran?
Men, även om jihad också skulle kunna betyda andlig kamp, så motsäger ju inte en sådan tolkning den mer vanliga tolkningen, jihad som heligt krig. För att kunna utkämpa det heliga kriget behöver man övervinna sin kärlek till världen och även stärka sin tro genom koranläsning, fasta och bön.
Islams arméer hade, innan de nådde Spanien, erövrat hela Levanten och Nordafrika. Fram tills de islamiska erövringarna hade Medelhavet varit ett kristet innanhav; nu delades det upp i en kristen och en islamisk del och sjöfarten blev otrygg. De kristna i dessa länder kunde behålla sin tro och underkasta sig islamiskt styre om de betalade en särskild skatt, jizya. Berberna i Nordafrika däremot var hedningar och ställdes inför valet mellan islam eller döden. Skaror av berber anslöt sig till den nya religionen och följde med de arabiska jihadledarna när de invaderade Spanien.
Även i Spanien kunde de kristna behålla sin tro om de underkastade sig Muhammeds lagar. Men, som de står i Koranen, skulle muslimerna strida mot de kristna ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig” (9:29). De som vägrade massakrerades och förslavades, kvinnorna togs som sexslavar. Islamisering var dock det långsiktiga målet: man förstörde kyrkor, byggde moskéer och missionerade ivrigt. I tidens islamiska texter beskrivs kristna föraktfullt som ”avgudadyrkare” och till och med som ”grisar”. Korset sågs som så vederstyggligt att det måste brytas innan guldet kunde delas ut som byte till jihadkrigarna.
I traditionell islam, förklarar Fernández-Morera, gör man inte skillnad på sekulär och religiös lag och i det islamiskt styrda Spanien gällde islamisk lag. Religionens lagar var statens lagar och domarna var muslimska präster, det vill säga lärda och fromma muslimska män. Detta skiljer islam från den västerländska, kristna traditionen: ”Medieval Islam did not have anything comparable to the political separation between spiritual power and secular power in medieval Europe”.
De nordvästra delarna av Spanien förblev dock spanska och kristna. Hit kom också de kristna som flydde det islamiska styret och härifrån började återerövringen, reconquistan, som steg för steg skulle besegra islam och vinna tillbaka hela Spanien för den kristna tron.
Det islamiska Spanien var ett slavsamhälle och slavmarknader fanns överallt. Sexslaveriet var institutionaliserat och kvinnor såldes och köptes som boskap. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavinnor, särskilt blonda, var högt eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.
När man läser The Myth of the Andalusian Paradise inser man att det inte är så stor skillnad mellan Islamiska Staten, som i vår tid styrt delar av Syrien och Irak, och kalifatet som erövrade Spanien på medeltiden. Likheterna beror på att båda kalifaten bygger på samma grund: Koranen och Muhammeds liv och lära.
Islamiska Staten i Syrien och Irak har inte hittat på sexslaveriet, den har återupplivat det. Profeten Muhammed själv höll sig med sexslavar, likaså kaliferna som kom efter honom. I boken Våld och islam (2016) konstaterar den syriske poeten och islamkritikern Adonis: ”Att stänga in kvinnor i burar, sälja dem och sätta ett pris på dem alltefter ålder och skönhet är ett återkommande tema i den arabiska kvinnans historia. Det är inget nytt.”
Men bidrog inte de muslimska erövrarna till en kulturell blomstring i Spanien? Se på den vackra arkitekturen! Arkitekturen var inget som muslimerna kom med, tvärtom lärde sig att bygga vackert av de kristna som redan fanns där. De beundrade moskéerna var omgjorda kyrkor eller byggdes av material från förstörda kyrkor. Hästskobågen som brukar förknippas med Andalusien, var ingen muslimsk uppfinning utan kopierades från befintliga byggnader. När muslimerna kom, visar Fernández-Morera, krossades en blomstrande gotisk och spansk-romersk kultur.
I augusti 997 leder den muslimske härskaren Almansur ett härtåg mot norra Spanien för att förstöra de kristnas helgedom, Santiago de Compostela. Kyrkan jämnas med marken och kalifen kan återvända i triumf till Cordoba, åtföljd av en mängd kristna fångar, som på sina axlar bar kyrkportarna och de tolv enorma klockorna, en för varje apostel. Dörrarna placerades i taket på moskén som höll på att byggas, och klockorna fylldes med olja och hängdes upp för att tjäna som lampor.
Episoden skildras i Frans G. Bengtssons roman om vikingen Röde Orm. Denna har i sin tur blivit en fint tecknat serie i fyra delar av Charlie Christensen. Den andra delen, som kom ut 2001, heter ”I Allahs namn” och handlar om vikingarnas äventyr i det islamiska Spanien. Här finns grymhet, som när Röde Orm och hans vänner blir tagna som slavar och piskas av muslimer, men också den humor som uppstår när kulturer krockar. När vikingarna kommer till Cordoba, förundras de över stadens skönhet.
”Nu ska vi äntligen få se lite kvinnfolk!” säger en.
”Men dom är ju beslöjade!” säger den andre.
”Efter så här lång tid får dom gärna vara balsamerade, bara dom är kvinnor!”
”I det här landet får man ha fyra hustrur om man anammar profetens lära. Men gör man det får man aldrig mer dricka vin!”
”Vem har sagt att livet skulle vara lätt?”
Det som inte nämns i den här konversationen är att profeten Muhammed, utöver fyra hustrur, tillät ett obegränsat antal sexslavar. Och slavinnorna behövde inte beslöja sig, slöjan var ett sätt att skilja mellan ärbara hustrur och sexslavar. Och denna föreställning har fortfarande stor spridning bland muslimer: att kvinnor utan slöja är sämre.
Röde Orm och hans vänner värvas som livvakter åt Almansur. I samband med detta går de över till islam, för syns skull förstås. Almansur kallar de till sig och instruerar: ”När jag slåss mot dom kristna är det för Allah och profetens skull, och det skulle se illa ut om min livvakt inte gjorde samma sak! Varje gång ni dödar hädanefter måste ni göra det i Allahs namn.”
Detta är precis vad Muhammed lärde. Jihad är krig i Guds namn för att utbreda islams styre. Och det var så de islamiska härförarna och ledarna tänkte när man erövrade Spanien. Med flera citat ur samtidens källor visar Fernández-Morera att jihad var den drivande kraften.
För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).