Innan vi går in i juni månad vill jag publicera en vårdikt här på Nya Il Convito. Det är någonting alldeles särskilt med våren i Uppsala. Som uppsalaromantiker förströr jag mig gärna genom att läsa gamla memoarböcker. I Knut Nybloms Uppsala är bäst från 1908 skriver han att att han inte vet någon plats i Sverige ”dit våren kommer på ett så underbart sätt med en tjuskraft, som nästan är obeskriflig”.
Jag håller med! Som det heter i punschvisan: ”Skål för gamla minnen! Skål för varje vår!” På bilden ser ni mig skåla på årets vårbal på Västgöta nation.
Knut var son till sagoförfattarinnan Helena och estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom. Han skriver så här om den upsaliensiska våren:
”Denna märkvärdiga blandning af förhoppning och längtan, som våren öfverallt bringar med sig, kännes i Uppsala tredubbelt så stark. Den börjar med islossningen, den växer med hvarje ny Tussilago farfara, som slår ut i gul blom, den kulminerar under maj månad, och med doktor-promotionsdagen den 31 maj ges signal till absolut ’slutad bal’.”
Vårdikten som jag tänker publicera är skriven av Olof Thunman och heter bara ”Vår”. Bysten av Olof Rudbeck som nämns i sista raden står utanför Anatomicum vid Svandammen:
VÅR
Det dånar och brusar vid Islandsbron.
Det står som en rök över forsande fall
och dammborden bågna för svämmande svall.
Det rustas på båtar och pråmar längs ån
och mot Flustret ekar ett eggande dån
av hamrande och slamrande don.
Över slottet seglar en skimrande sky,
och svandammen blänker så speglande ny
med svanar och änder som gnabbas och gny
och stöka kring reden och bon.
Var flickas hatt har en vårlig fason,
och det glimmar av sol i spännet på skon
och i blickar, som bedja och fly.
Av livet är jorden ånyo kysst,
och där drillar en dödsförsmädande ton
ur snåren kring Rudbecks byst.
Olof Thunman föddes i det legendariska studenthemmet Imperfektum vid Fyrisån (där står nu Sankt Lars katolska kyrka). Han var konstnär och poet.
I Uppsala har vi ett sällskap som heter Konservativa Måndagsklubben (KMK). Vi arrangerar pubkvällar, fester och upptåg. Vi har två skyddshelgon, Sankte Fredman (skämt) och Sankt Erik (allvar). Vi tycker om att samlas vid gravar och statyer för att minnas och hylla de stora döda med sång, poesi och skålar. Är du intresserad av att vara med? Kontakta mig på Facebook eller Twitter.
Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)
Source