Den 17 mars firas Sankt Patriks dag på Irland. Det är både en helgondag, till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön, och en nationaldag. Men framför allt är det en festdag!
Festen har spridit sig över hela världen, framför allt till USA och Storbritannien där det bor många irlandsättlingar. Men glädjeyran har även nått Sverige. Själv kommer jag att festa med mina vänner. Jag ska ha grön kavaj och sjunga irländska sånger tills jag blir hes.
Jag hör inte till dem som fnyser åt importerade festdagar, vare sig kusliga Halloween eller yra S:t Patriks dag. Det är bara kul. Dessutom är detta traditioner från kulturer som står oss väldigt nära. Det är något helt annat än att fasta i ramadan!
Men det har ändå fått mig att fundera på våra egna, svenska helgondagar. Man kanske borde försöka återuppliva dem? Inte för att vi tror på helgon och under, utan framför allt för att det är kul. Jag menar, hur många svenskar som firar S:t Patriks dag tror på helgon?
Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
När man börjar läsa om svensk kultur, inser man snabbt att den är minst lika märkvärdig och intressant som andra kulturer. Att återuppliva gamla fester som fallit i glömska kan bli ett sätt att få oss att läsa på.
Det mest kända svenska helgonet är utan tvekan S:t Birgitta. Men det är framför allt som människa hon är känd. Hennes dag är det få som bryr sig om, med undantag av katoliker och kufar…
Den största svenska helgondagen har varit Eriksdagen den 18 maj till minne S:t Erik konung. Han blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.
Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka.
Erik Jedvardsson, som kallades Erik IX, kom att bli Sveriges särskilda skyddshelgon, en som svenskar kunde åkalla i nöd. Han sågs som en rättfärdig kung, rex iustus, och en förebild för alla svenska kungar som kom efter honom.
I legenden kan vi läsa om att Erik var en from kristen som bar tageltröja och badade i iskallt vatten för att hålla sina lustar i styr! Han var älskad av sitt folk, byggde kyrkor och upprätthöll lagen. Tillsammans med biskop Henrik for han på korståg till Finland. Hur mycket av detta som är sant är svårt att veta.
Den i början av 1500-talet författade Erikskrönikan nämner Erik allra först i sin uppräkning av svenska helgon:
Swirges riike är thet besta land,
i heela werdhen man finna kan.
Med hellige men oc qvinner Gud haffwer begåffuat…
Swerige – ty ware han priisat och loffuat.
Försth then milde konungh Sancte Erich.
Och särskilt för oss upsaliensare borde Eriksdagen vara en stor dag. Som det heter i Eriksofficiet från 1200-talet:
Gaudeat eximiis
Upsalia magnificata
Martyris exuviis
Et signis glorificata.
Främst måste Uppsala sjunga hans pris
i högtidens stunder,
staden som äger hans grav
och förhärligats genom hans under.
Hur kan man då fira S:t Eriks dag? Det första man ska göra är att försöka övertala sina vänner om att det är en kul idé. Sedan hyr eller lånar en festsal för den 18 maj 2017. I god tid gör man ett event på Facebook!
Är man lika lyckligt lottad som jag och bor Sveriges bästa stad, alltså Uppsala, kan man ordna en procession till Domkyrkan. Och varför inte fana med Eriks bild? Medan man tågar från festsalen till kyrkan kan man till exempel sjunga:
Adest dies leticie
fulget Erici gloria
rex et patronus Suecie
celi petit palacia
Glädjens dagar är här,
Eriks ära strålar.
Sveriges konung och skyddspatron
når himlens palats.
När man samlats vid relikskrinet kan någon hälsa alla välkomna, berätta varför man är där och kanske läsa valda delar ur legenden. Man kan lägga ner en blomma eller krans. Och så hälsar man Erik med följande ord:
Ave martir preciose
miles Christi gloriose
ave regum gloria
O Erice rex sweorum
posce nobis peccatorum
veniam et gaudia
Var hälsad, kostbare martyr,
Kristi ärofulle soldat,
var hälsad, kungars ära!
O, Erik, svenskars kung,
begär åt oss syndernas
förlåtelse, och glädje.
När man kommit tillbaka till festsalen sätter man sig vid sina platser, om det inte ska vara fri placering. Nu kan någon som läst på hålla ett kort föredrag om S:t Erik och hans betydelse. Man utbringar sedan en skål stående.
Man bör utse någon jovialisk vän till sånganförare och kanske även trycka upp ett litet häfte med särskilt utvalda snapsvisor. Bäst vore om kunde skriva några egna snapsvisor med Erikstema, gärna med glimten i ögat. Nationalsången och kungssången är givna. Så avslutar man med kaffe och avec. Punsch så klart!
Hur ska man vara klädd? Det beror på hur högtidligt man vill ha det. Kavaj duger bra, men det blir alltid stiligare med frack. Eller varför inte maskerad med medeltidstema? Det finns gott om glada lajvare som kan bidra med kunskaper, kläder och rekvisita.
Man skulle också kunna framföra ett spel där man visar upp episoder ur Erikslegenden. Det görs faktiskt redan. I Uppsala har vi sedan 1986 Krönikespelet varje höst, ett spel som sätts upp utomhus på Domkyrkoplan, där vi får följa Uppsalas historia från sagotid till nutid. I en scen får vi se Erik den helige komma ut ur kyrkan för att förlora mot danskarna och vinna martyrglorian.
Tycker du att detta låter lite väl töntigt? Jag kan nästan se hur Mona Sahlin rynkar på näsan. Men varför skulle en Eriksfest vara töntigare än en Patriksfest? Vi slipper åtminstone gå i parad med enorma, gröna hattar…
Och så går det förstås att göra det mycket enklare. Bara samlas ett gäng, slänga fram lite käk, några burkar öl och en flaska bäska, så skålar man för kung Erik innan man går över till helan går.
Eriksdagen är bara en av många mer eller mindre bortglömda, svenska festdagar. Det finns hur mycket skoj som helst man kan göra av vår historia. Det är bara fantasin som sätter gränser. Och sällskapet, för ensam gör man ingen fest.
För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).
Source